Det här möts jag av varje dag, så fort jag går iväg och gör nånting och sen vänder mig om för att gå tillbaka, då är hon där, bara någon centimeter ifrån mig, med sin rumpa...

 

Liesma är trafiksäker egentligen. Vi har blivit omkörda av bussar, ridit längs med länsvägen med massa långtradare, mött traktorer, crossar osv. Det har inte varit något problem tills hon blev halt första gången och hade vila i 2 månader. Efter det så exploderade hon när det kom bilar, men vi lyckades ta oss igenom det men nu är vi där igen. Hon är inte rädd, utan det är överskottsenergin som slår slint i huvet på henne. 

 

Jag känner att det blir en fara för oss båda och andra ute på vägarna, vi kan heller inte slappna av fullt ut eftersom vi hela tiden måste hålla uppsikt efter bilar. Jag har valt att hoppa av och leda när det kommer en bil och det inte finns någonstans att gå undan eller åt sidan. Men det känns inte som någon hållbar lösning, om jag möter 5 bilar på 10 minuter.. ja ni förstår själva, det blir ett jäkla hoppande upp och ner. 

 

Att leda förbi bilar är inget problem, då bryr hon sig inte eftersom matte är där och skyddar henne, allt som har med motordrivna fordon att göra fungerar så länge jag inte sitter uppe på hästen. Och jag vet att när hon har kommit igång mer och arbetas hårdare så kommer bilrädslan försvinna, men fram tills dess måste jag hitta en annan lösning.

 

Jag har en del idéer men om det är någon som har något tips så vi slipper gömma oss i skogen framöver så dela gärna med er? :D

 

 

Med Liesma är jag fortfarande kvar på stadiet "det är okej hjärtat, du kan gå över den, den kommer inte döda dig". Att gå över en helt utvikt pressenning är inga problem men eftersom jag jäklas med att vika den så att den prasslar mer så blir allt lite jobbigare. Vi började med att hon fick stå och lukta och undersöka den, hon var inte direkt rädd utan mer misstänksam. Efter en liten stund ställde hon en hov på kanten av den och börja krafsa med den andra, efter ytterligare en liten stund insåg hon att den inte var så farlig och traskade över på kanten.

 

Hon gick över den några gånger till men dom flesta gångerna fick jag övertala henne att gå över och det vill jag inte. Jag vill att hon går över av sig själv, att hon tycker att det är en bra idé och att hon vill gå över och där är vi inte än. Jag ska inte behöva stå och peppa/övertala henne. Så vi stannade och åt lite av gräsmattan en stund innan vi fortsatte igen och då var hon faktiskt med mig så vi fick över ungefär 4-5 gånger innan vi slutade. Man ska sluta när det går som bäst! 

 

Det här är ett exempel på att man inte behöver träna sin häst en timme om dagen varje dag, vi höll på i 10, max 15 minuter idag och fick resultat. Om jag hade fortsatt övningen med Liesma i ytterligare 15 minuter så hade hon kanske surnat till och vägrat gå över eller så hade pressenningen kanske blåst till och hon blivit rädd och då hade vi inte uppnått resultatet vi fick idag, då hade vi kanske fått mer att jobba med till nästa gång. Det är inte säkert men det kunde blivit så. Det är den sista stunden av träningen som hästen kommer bära med sig tills nästa gång, så om det gått bra kommer hästen uppfatta övningen som rolig och tvärtom.

 

Ett annat hästminne som ligger mig varmt om hjärtat och som alltid får mig att le för mig själv, är det här:

Jag och Rebecca var ute och red en sensommarkväll och det hade börjat skymma. Liesma hade varit väldigt sparsamt riden under igångsättningen efter en hälta, men vi njöt av att sitta på våra skrittande hästar och prata om allt mellan himmel och jord medans solen sjönk mer och mer bakom grantopparna. 

 

Vi kom ut på en raksträcka med öppna fält på båda sidor och egentligen hade vi inte behövt fråga varandra om vi skulle ta en galopp, båda visste redan svaret. Jag minns inte om jag behövde göra en galoppfattning eller om Liesma redan hade läst av mig. Hon satte sig nästan ner när hon tog sats in i första språnget och sköt iväg. Det enda jag tänkte var "Wow!". Jag tror aldrig hon gått så bra som då, efter månader av vila. Hon verkligen dansade fram med krökt nacke och stora luftiga språng. Det kändes som att hon väntat på den där galoppen länge och gav allt hon gått och samlat på sig. 

 

Jag kommer ihåg leendet på läpparna när vi drog ifrån Rebecca och dom nöjda frustningarna när Liesma motvilligt saktat av. Jag var lyckligast på jorden.

 

Igår kom säsongens första crossåkare till banan och självklart hängde jag och Nasse på för att passa på med lite miljöträning. Det hände inte så mycket, dom kunde starta crossarna bredvid henne och dra iväg utan att hon reagera det minsta. Duktig ponny! Självklart var hon lite misstänksam eftersom dom var närmare än vad hon nånsin varit en cross förut men hon brydde sig inte. Fick stå och beta en stund uppe vid crossbanan medans dom körde runt, fortfarande ingen reaktion och det är jag glad över.

 

Jag hade faktiskt inte trott att hon skulle bli rädd, men en liten reaktion hade jag väntat mig. Men jag är glad att det gick så bra som det gjorde! Det var även en liten kille med som Nasse tyckte var jätterolig eftersom han var i hennes storlek. Han sprang omkring och lekte och Nasse sprang försiktigt efter. Det var också bra miljöträning!

 

 

Hade även tänkt ägna mig riktigt åt var och en av hästarna men det slutade med att vi satte upp staket igen så imorse fick hästarna tillgång till ett lika stort område till! Dom såg riktigt nöjda ut. Jag hann även skritta Liesma idag innan skolan, hon är fortfarande en tickande bomb och just nu skulle jag göra vad som helst för en ridbanan, typ. Det blåste ganska mycket, jag tvekade på om det verkligen var smart att rida men vi gav oss ut iallafall. Efter några minuter så fick vi sällskap av 10 hjortar på ett gärde bredvid oss.

 

Liesma bryr sig inte alls om djur i vanliga fall men idag ville hon stanna och kolla läget så jag lät henne göra det. När jag kände att hon var redo att gå igen så bad jag henne lugnt att gå framåt. Hon kändes som att antingen skulle hon gå lugnt framåt eller explodera om jag råka be om för mycket eller vid fel tidpunkt, men hon gick lugnt framåt i blåsten. När vi kommit en bit till så gick hon på precis som vanligt och det kändes som att bomben hade desarmerats. 

 

Då kommer en bil, den kör ganska lugnt och håller ut så långt det går åt kanten, jag och Liesma är påväg att vika av mot en annan väg även om vi har några meter kvar (vägen är ganska bred just där) och hon känns fortfarande lugn. Jag tänker att det är tillräckligt stort avstånd till bilen, det här har hon aldrig reagerat på förut, vi klarar det här. Så fel man kan ha, i nästa sekund så är bilen en meter framför oss och Liesma får panik, även om den är på ett avstånd som hon aldrig reagerat på tidigare.

 

Jag känner hur hela hästen ställer in sig på att fly och jag tänker "fan, hon kommer vända". Jag hinner precis rama in henne mellan händer och skänklar innan hon är på väg att vända. I samma sekund som jag inser att hon inte kommer vända så uppmärksammar jag hur djupt och brett diket på våran sida är och nästa tanke är "hon kommer kasta sig över". Bilen kör precis bredvid oss och det känns som att allt går i slow motion. Liesma är på väg att krypa ur skinnet, men vi lyckas hålla oss kvar på vägen och kan lugnt andas ut när bilen är förbi.

 

Resten av turen blir lugn, hon traskade försiktigt men ändå obesvärat över ett parti med väldigt grovt grus (red utan boots) och sista biten fick hon som vanligt gå utan ryttare. Hel nöjd med henne även om det händer lite saker då och då, bilar tar vi det lite lugnt med tills hon är igångsatt och har släppt alla "jag-är-rädd-för-motordriva-fordon"-påhitt, för Liesma är 99% trafiksäker i vanliga fall, det är överskottsenergin som spökar.

 

 

 

Liesma ser verkligen skabbig ut just nu, den sista vinterpälsen börjar släppa på halsen så det är bara ett tunt lager vinterpäls där. Det här gör att hon ser skallig ut eftersom det är så stora skillnader på hennes sommar och vinterpäls. Vinterpälsen är väldigt mörkbrun medans sommarpälsen är ljusbrun. Efter att jag hade kliat henne en stund på halsen så var hon randig efter mina fingrar! Ush, hon är alldeles fläckig, får gå igenom henne ordentligt med ryktsten och piggborste i helgen!

 

Att hästarna blir lite extra busiga och "på tårna" när det blåser är vardag för många, sen finns det hästar som inte reagerar alls fast det blåser storm och så har vi hästarna som är överkänsliga och får panik i blåst.

 

Liesma är av den sistnämnda sorten, det har hänt många gånger att hon dragit iväg i fullt sken för att det blåser ute. Vilket inte är bra eller säkert på nått sätt, det är en fara för mig, Liesma och allmänheten. 

Om vi skulle möta en bil så skulle olyckan antagligen vara framme, om vi möter någon som är ute och går, vad hindrar henne från att springa över människan då? Det har blivit så att jag valt bort ridningen dom dagar som det blåser mer än vad Liesma klarar av, jag tycker inte att det är värt att ta risken att rida ändå när jag vet hur rädd hon blir. 

 

 

Självklart vill jag, precis som alla andra med blåsträdda hästar, få rädslan att gå över, men hur hjälper man hästen att övervinna den här sortens rädsla? Visst skulle jag kunna hyra en stor byggfläkt.. men det känns som att det borde finnas smidigare sätt.

 

Kan tillägga att Liesma bara är rädd när man rider i blåst, så länge jag går bredvid henne så håller hon sig skapligt lugn. Hon blir lite stissig som "vanliga hästar" då bara. Jag ska klura vidare på det här, är ju perfekt vår-blåst-väder den här tiden på året så det är väl bara dags att börja miljöträna.

 

 

I brist på idéer så kör jag igång en sån här!

Dag 1 - Presentera dig och din häst
Dag 2 - Min första häst
Dag 3 - Min största rädsla
Dag 4 - Hur började mitt häst intresse 
Dag 5 - Det här finns i min rykt låda
Dag 6 - Det här äter min häst varje dag
Dag 7 - Min favorit grej i stallet
Dag 8 - Min hästs vardags outfit
Dag 9 - Det här shoppar jag i hästväg
Dag 10 - Min favoritplats i stallet
Dag 11 - Såhär ser det ut bland mina hästgrejer
Dag 12 - Mitt bästa häst minne
Dag 13 - Mina drömmar
Dag 14 - En bild på stallet
Dag 15 - Det här saknar jag
Dag 16 - En nytagen bild och 5 punkter som beskriver din häst
Dag 17 - Varför får ridning dig att må bra
Dag 18 - Något du och din häst är stolt över som ni har gjort!

Hästarna: Nasse har ni redan fått en presentation på och Denver är inte här för att stanna, därför får ni bara en presentation av Liesma:

 

Liesma är född 21 juni 2001, hon är en brun korsning (50% arab, 25% engelskt fullblod, 25% halvblod) med svart man och svans och periodvis några vita strån i pannan. Jag har aldrig varit med om en häst med så mycket personlighet, samtidigt har jag aldrig kommit en häst såhär nära. Hon har gått från att vara väldigt nervös och lite knäpp till att bli en lugn och harmonisk häst, även om den gamla sidan visar sig ibland. Hon har svårt att lita på människor till 100% och vi har misstankar om tidigare misshandel. Liesma är otroligt klok och man ser på henne att hon tänker väldigt mycket. (Finns 2489023859874389 andra saker att skriva också..)

 

Idag fortsatte vi med paraplyträningen, jag och Liesma. Hon reagera inte alls. Jobbade mycket med paraplyt på rumpan och längs låren eftersom hon är lite bakskygg, hon reagera inte då heller. Gick även omkring och flaxade med paraplyt runt henne, hon reagera inte då heller men till skillnad från förut så såg jag att hon var på sin vakt iallafall.

 

Avslutade övningarna med att paraplyt fick klia henne på manken och kroppen, och beröm. Nästa gång ökar vi nog "svårigheten" lite, ska bara komma på någon bra prasslande sak.. Ikeapåsar? :D

 

För övrigt så var hästarna galna idag eftersom det blåste storm. Jag har en liten filmsnutt som kanske kommer upp senare där hästarna rejsar och gör prutt-bockar, dessutom får ni höra mig dö av skratt i blåsten. Liesma var även lite extra busig idag och försökte verkligen få Denver att leka. Under tiden som jag mockade i lösdriften och lite runt omkring så stog Liesma på bakbenen ungefär 50 % av tiden, resten studsade hon omkring och försökte bita Denver i halsen.

 

"Jag tycker att man kan prova barfota, om det inte är en häst som måste ha skor." 

 

 

Finns det en hästtyp som måste ha skor?

Vad är det för fel på den isåfall? Vad gör att den inte kan gå barfota? Vad gör ägaren för fel? Vilka förutsättningar har den för att kunna gå barfota, vilka förutsättningar har den inte? Hur ser hagarna ut? Går den i en mjuk hage bestående av lera? Står den instängd i en box 12 timmar om dygnet? Vad äter hästen? Hur motioneras hästen? Vilka underlag motioneras hästen på? Har ägaren koll på hur en hov fungerar? Har ägaren koll på vad en järnsko gör mot hästen? Har ägaren provat låta hästen gå barfota? Har hästen fått en kroppslig genomgång för att se om något är i obalans? Har hästen någon sjukdom, röta, svamp osv? + tusen fler frågor.

 

 

Liesma var hästen som absolut behövde skor, hon hade så dålig hovkvalite att hovarna skulle gå sönder om hon gick barfota. Se på henne idag, det är inte bara hovarna som förbättrats. Hon blir hela tiden bättre i kroppen och jag vågar nästan hoppas att hon kan tränas normalt om vi tar det lugnt med igångsättningen, trots alla gamla skador.

 

Tack vare en del val som att ta av skorna så kommer hon finnas vid min sida längre än om hon fortfarande haft skor. Hennes framtid var osäker redan för 1,5 år sedan och avlivning var något som kändes väldigt nära. Hon hade ständigt nya problem med benen och ryggen. Vi hann lagom påbörja igångsättningen och så stog jag där med en halt häst igen. Jag ställde in mig på det värsta.

 

Sen juni 2012 när skorna åkte av har det bara gått framåt, hon har haft 2 hältor. En streckning när första snön/isen kom (ovan barfotahäst, förståeligt att hon halka) och precis efter avskoningen när hennes hovböld (som hon fick tack vare hovslagaren..) fick "markkontakt" och därför gjorde ondare än när hon haft skon ivägen. Det är stor skillnad, jämfört med året innan när hon var halt större delen av tiden.

 

 

Rehabiliteringen från skorna kommer ta tid och hon ömmar fortfarande ibland men då får hon ha boots. Jag låter det ta tid, för den tiden jag ger nu kommer jag få tillbaka om några år när hon i ett liv med skor hade varit död för längesen. Jag ser bara positiva saker med att ha sin häst barfota. Jag väljer barfota för att jag vill ha friska och välmående hästar.

 

 

Idag hade jag och Liesma paraplyträning, och ja det kan låta konstigt men det är så enkelt som det låter. Liesma skulle lära sig att paraplyt inte bits och vi lyckades, snabbare än jag trott dessutom!

 

Jag gjorde ungefär som jag såg Monty jobba med Ted och plastpåsen.

Började med att låta henne lukta på paraplyt när det var ihoprullat men utdraget, sen kliade jag henne med det på manken (fortfarande ihoprullat men utdraget så jag kunde stå kvar vid huvudet). Kliade och tog bort, upprepade så tills hon inte brydde sig och så kliade jag större delar av kroppen varje gång och avslutade med manken.

 

I början stog hon förstelnad och jag trodde nästan att hon skulle explodera men nej. Hon insåg väldigt snabbt att paraplyt var en snäll sak och underläppen började rycka. Släppte på kardborren och gjorde om övningen på samma sätt fast med paraplyt utsläppt. Det var läskigare än innan eftersom det prasslade mer och var flaxigt, men hon accepterade det lika snabbt, på högersidan som hon reagerade mest på i första övningen, brydde hon sig inget alls nu.

 

Sen började jag flaxa med paraplyet (fälla upp och ner) och det var jätteskumt i början men snart så brydde hon sig inte om det heller, så jag fällde upp paraplyt helt och tänkte att nu går vi en liten bit såhär. Även fast hon var längre ifrån paraplyt och ingenting hände så var det det här hon reagerade mest på. Det tog lite längre tid innan hon förstått att paraplyt var snällt den här gången men tillslut gick hon med mulen imot det hela vägen hem (frivilligt alltså om nån skulle få för sig nått annat).

La paraplyt på marken och lät henne undersöka det på egen hand. Gick runt paraplyt, ja allt sånt där konstigt. Hon brydde sig inte. Så jag tog paraplyt (fortfarande uppfällt) och började klia henne på manken med det. Först var hon väldigt fundersam och misstänksam, så jag tog bort paraplyt väldigt snabbt så fort hon accepterat det. Sen gjorde jag om samma sak på båda sidor på hela kroppen som i dom andra övningarna. Hon brydde sig inte ett smack.

Båda två utvecklades otroligt mycket på bara dom här 20-25 minutrarna som det tog. Självklart är hon inte helt "botad" från rädslan/misstänksamheten/vad vi nu vill kalla den, så vi kommer ju upprepa övningarna och plocka med det till ridningen när vi båda är mogna för det. Men att se så stor framgång på så kort tid är kul, kommer nog jobba väldigt mycket med sånt här framöver. Dels för att det är kul, men också för att det gör henne säkrare, ridningen säkrare, hanteringen av det här stora 600-kilos djuret säkrare.

 

Rekommenderar det här till alla vad ni än håller på med, alla har nytta av det. Hoppning, dressyr, körning, skogsmulle, osv osv..

 

Jag har nu gjort en planering för Liesmas igångsättning och genomgång av grunderna som vi börjat på nu när vägarna blivit isfria. Känns jättebra att ha allt nedskrivet så jag vet vad vi ska ta oss igenom och när vi nått vissa mål och kan påbörja nya. Känns även jättebra att påbörja det nu när hon haft vila och verkligen vill jobba och lära sig, hon är lite lyhördare och känsligare än vanligt och det är bra.

 

Vissa saker kan behöva fräschas upp eftersom hon blev omskolad för mindre än ett år sen och nu haft 2 månaders vila och därför går vi igenom allt från början och tar det lugnt. Vi har inte bråttom med nånting. Vi får se hur lång tid det tar för oss att nå högsta uppsatta målet vi/jag har just nu men vi kommer iallafall börja med grunderna i skritten och från marken och sen bygga på mer och mer och gå över till traven sedan galoppen.

 

Glad tjej som är överlycklig över att kunna sitta på hästryggen igen! Finns ingenstans som känns så hemma som Liesmas breda rygg.

 

För vissa är det självklart, för andra känns det väldigt flummigt. Alla har sin åsikt. Jag har min.

 

 

Jag är så lycklig så jag vet inte vad jag ska skriva. Känns som att vi är på väg framåt igen efter en stunds stillastående i utvecklingen. Hon kändes iallafall helt bra i hela kroppen, inte stel eller öm nånstans. Bara väldigt, väldigt mycket rundare sen sist. Skrittade barbacka till motorvägen och så fick hon gå lös tillbaka. 

 

Hon kändes kolugn samtidigt som hon skulle kunna explodera vilken sekund som helst. Men det är typiskt Liesma. Hon verkade iallafall riktigt nöjd, frustade, pysslade med munnen och öronen spikrakt framåt. För halterna behövdes bara röstkommando och hon tvärnitade innan jag hunnit reagera. 

 

När hon skulle ut i hagen igen behövde jag inte knuffa ut henne utan hon väntade lugnt tills jag öppnat och så gick hon snällt in. Ett tecken på att hon vill göra saker, hon vill vara med, hon vill jobba, inte gå och skrutta hela dagarna i hagen och det är jag väldigt glad för.

 

När jag mockade vindskyddet såg jag Liesma grimasera i ögonvrån. Hon är knas.

Jag och Liesma var ute på promenad i fredags, eller ja, det började med att jag hoppade upp barbacka i grimma och skrittade iväg på en knashäst som haft vila ca 2 månader. Hon kändes bra i frambenen men jag hoppade av efter en liten stund, hade ingen hjälm med mig.. Då var livet inte lika kul längre tyckte Liesma och stannade några gånger (som hon alltid gjorde förut/när hon har liiite för mycket överskottsenergi) men efter en stund släppte det och hon gick med stora, dansande steg. 

 

Knashästen reagera som att hon aldrig varit utanför hagen förut och tittade på allting. Vi sprang/travade en bit, hon flängde med huvet som en galning och såg riktigt lycklig ut. Från och med då så fick jag känslan av att hon var med mig. Vi hade inte behövt ett rep mellan oss, vi hade tagit samma väg ändå. Även om hon trippade och fånade sig så va linan slak och hon höll sig runt mig. 

 

Så när jag hämtat andan så började jag springa igen, Liesma väntade en stund så jag hann iväg en bit innan hon la av en serie bocksprång och kom i full galopp men lugnade sig och galopperade bredvid mig i min takt resten av sträckan. Så kom vi till ett ganska stort dike där isen precis sprack och Liesma flög. Men eftersom jag stog kvar så insåg hon snabbt att det inte var något att bry sig om och så fortsatte vi.

 

Hon gick ut på ett gärde som va bredvid vägen och rulla sig - igen! Och som jag sagt tidigare, hästar rullar sig inte om dom inte känner sig trygga/vet att någon vakar över dom. Så det är ju ett väldigt gott tecken! Vi fortsatte våran promenad, Liesma var hela tiden med mig och jag tänkte många gånger att shit vilken vacker häst jag har. 

 

Hon står vid grinden och väntar, kommer fram i hagen för att hälsa (annars brukar hon leka en stund innan hon vill fångas), hon vill inte gå in i hagen när hon varit intagen en stund, jag får bokstavligen putta in henne i hagen (hon är lös/ingen grimma att leda i). Istället för att gå in i hagen svänger hon runt så att hon står bredvid mig igen, och där vill hon stå. När hon väl kommit ut i hagen stannar hon precis vid grinden och väntar på att få komma in igen.

 

Just nu känns inte ridningen så viktig, jag kommer fokusera mer på relationerna till hästarna och hur jag kan förbättra dom. Jag har tänkt och jämfört mycket om hur vi behandlar människor och hur vi behandlar hästar. Jag kommer fram till att det finns mycket i behandlandet av människan som vi kan ta med till hästhållningen.

Till exempel, vi klampar inte in på okända människors privata zoner hur som helst, varför gör vi då det så ofta med hästen?

 

Tänk hur många ovälkomna besökare en ridskolehäst får stå ut med varje dag i sin spilta/box = privata zon, bara för att dessa människor inte ber om lov att få komma in i hästens zon eller inte respekterar gränsen till hästens zon, utan bara klampar in och börjar klappa på hästen. Vi gör inte så med människor, så varför ska vi respektera hästarna mindre? Vi är lika mycket värda och borde ha lika rättigheter.

 

Finns det något underbarare än att känna känslan av samhörighet med en häst? 

 

Hade jobbat Liesma från marken och avslutade med en skogspromenad, hon trippade vid min sida och utstrålade den där glädjen som hon bär på. Vi gick över ett gärde när vi kommit ur skogen och energin i henne ökade, många skulle nog sagt åt henne att lugna ner sig men för mig spelar det ingen roll så länge hon väljer att lyssna om jag ber henne om något.

 

Och så gjorde jag en rivstart och sprang det snabbaste jag kunde och Liesma flyger upp i ett par riktiga bocksprång innan hon väljer att tävla med mig. Det tar ju självklart inte lång tid innan hon kommit om mig men hur kul skulle leken vara om jag gav upp så fort jag förlorat? När det känns som att mina lungor inte finns kvar längre så saktar hon lugnt av när min fart börjar avta. Jag behöver inte dra i ett rep för att hon ska följa mig, vi följer varann ändå.

 

Det går inte att beskriva med ord. Jag vet att en människa inte kan uppnå samma relation till en häst som en annan häst kan, men Liesma är min bästa vän och jag vet att jag är hennes också. Det känns.