Tömkörde Nasse i ungefär 30 minuter idag, hon gör framsteg! Gas och broms funkar som sagt klockrent och ibland undrar jag om hon verkligen är shettis, hon stämmer liksom inte överens med "den typiska shetlandsponnyn" som många av oss stött på. Luriga jäklar som tar varje chans att sticka ner i ett dike för att få tag på en maskros eller liknande med en unge släpandes efter, men sån är inte Nasse. Liesma är mer shettis än henne. Iallafall så funkar styrningen bättre och bättre, förutom när hon hetsar upp sig för då blir allt pannkaka och hon vänder upp framför mig. 

 

Liesma och Denver fick stå idag, jag har massa skolarbete som jag måste prioritera före hästarna, surt. Skolan är inte min grej.. Aja, hoppas ni får en fortsatt bra dag, byeeeee

Nasse har äntligen börjat tömköras på riktigt och det går faktiskt bra! Gas och broms funkar felfritt, så vi ska lägga ner extra energi på styrningen som inte är i närheten av att vara felfri. Hon tömkörs i grimma och jag har med ett longeringsspö som jag "blockerar" med när jag vill att hon ska svänga åt andra hållet.

 

Jag leder med tömmen åt det hållet hon ska åt och liksom föser undan henne med spöt om hon inte följer tygeltaget. Det fungerar faktiskt, men jag har tömkört utan körgjord och problemet blir när den ska på för då kan jag inte ta ledande tygeltag och risken finns att hon backar istället vid tygeltag när gjorden är på plats, precis som Liesma.

 

Nasse tycker att det är jättekul med tömkörningen och nu har hon lugnat sig lite och skrittar istället för trippar 24/7! Liesma och Denver sätts fortfarande igång i lagom takt och det märks att dom tycker att det är kul att komma ut och jobba lite efter vintern. 

 

Födelsedagsbarnet fick tårta igår!

 

 

Det är redan 2 år sedan hon kom till oss första gången, känns som att det var igår men samtidigt som en evighet sen. Kommer ihåg dom 7 timmarna i hagen av infångningsförsök som misslyckades hos ägaren dagen då hon skulle flyttas, slutade med att vi åkte hem med en shettis istället och fick hämta Nasse dagen därpå och GÅ hem 1 mil med henne.. Kommer ihåg dagarna vi fick komma i närheten av henne och lyckan vi kände då. Det fanns hopp för den här lilla hästen. 

 

Och i somras när hon började lita på mig och släppte in mig i hennes värld, när vi började förstå varandra. Sommarkvällarna när vi sprang och lekte i hagen, hon följde mig som en hund vart jag än gick, kom och mötte mig i hagen med en mullrande gnäggning. Hon är världens mest underbara!

 

Älskar min lilla ponny och självklart firar vi med knäckebrödstårta idag!

 

Igår kom säsongens första crossåkare till banan och självklart hängde jag och Nasse på för att passa på med lite miljöträning. Det hände inte så mycket, dom kunde starta crossarna bredvid henne och dra iväg utan att hon reagera det minsta. Duktig ponny! Självklart var hon lite misstänksam eftersom dom var närmare än vad hon nånsin varit en cross förut men hon brydde sig inte. Fick stå och beta en stund uppe vid crossbanan medans dom körde runt, fortfarande ingen reaktion och det är jag glad över.

 

Jag hade faktiskt inte trott att hon skulle bli rädd, men en liten reaktion hade jag väntat mig. Men jag är glad att det gick så bra som det gjorde! Det var även en liten kille med som Nasse tyckte var jätterolig eftersom han var i hennes storlek. Han sprang omkring och lekte och Nasse sprang försiktigt efter. Det var också bra miljöträning!

 

 

Hade även tänkt ägna mig riktigt åt var och en av hästarna men det slutade med att vi satte upp staket igen så imorse fick hästarna tillgång till ett lika stort område till! Dom såg riktigt nöjda ut. Jag hann även skritta Liesma idag innan skolan, hon är fortfarande en tickande bomb och just nu skulle jag göra vad som helst för en ridbanan, typ. Det blåste ganska mycket, jag tvekade på om det verkligen var smart att rida men vi gav oss ut iallafall. Efter några minuter så fick vi sällskap av 10 hjortar på ett gärde bredvid oss.

 

Liesma bryr sig inte alls om djur i vanliga fall men idag ville hon stanna och kolla läget så jag lät henne göra det. När jag kände att hon var redo att gå igen så bad jag henne lugnt att gå framåt. Hon kändes som att antingen skulle hon gå lugnt framåt eller explodera om jag råka be om för mycket eller vid fel tidpunkt, men hon gick lugnt framåt i blåsten. När vi kommit en bit till så gick hon på precis som vanligt och det kändes som att bomben hade desarmerats. 

 

Då kommer en bil, den kör ganska lugnt och håller ut så långt det går åt kanten, jag och Liesma är påväg att vika av mot en annan väg även om vi har några meter kvar (vägen är ganska bred just där) och hon känns fortfarande lugn. Jag tänker att det är tillräckligt stort avstånd till bilen, det här har hon aldrig reagerat på förut, vi klarar det här. Så fel man kan ha, i nästa sekund så är bilen en meter framför oss och Liesma får panik, även om den är på ett avstånd som hon aldrig reagerat på tidigare.

 

Jag känner hur hela hästen ställer in sig på att fly och jag tänker "fan, hon kommer vända". Jag hinner precis rama in henne mellan händer och skänklar innan hon är på väg att vända. I samma sekund som jag inser att hon inte kommer vända så uppmärksammar jag hur djupt och brett diket på våran sida är och nästa tanke är "hon kommer kasta sig över". Bilen kör precis bredvid oss och det känns som att allt går i slow motion. Liesma är på väg att krypa ur skinnet, men vi lyckas hålla oss kvar på vägen och kan lugnt andas ut när bilen är förbi.

 

Resten av turen blir lugn, hon traskade försiktigt men ändå obesvärat över ett parti med väldigt grovt grus (red utan boots) och sista biten fick hon som vanligt gå utan ryttare. Hel nöjd med henne även om det händer lite saker då och då, bilar tar vi det lite lugnt med tills hon är igångsatt och har släppt alla "jag-är-rädd-för-motordriva-fordon"-påhitt, för Liesma är 99% trafiksäker i vanliga fall, det är överskottsenergin som spökar.

 

 

Började kolla webbstamboken på Sveriges shetlandssällskap, sen började jag googla på bilder. Jag vet ju att Nasse har bra stam så några bilder borde ju komma upp iallafall tänkte jag. Nu får ni ha överseende med att texterna är på norska och danska, men man förstår ju ändå! :)

 

Här är en bild på hennes mamma Sharon från Siljubergets stuteri:

 

Nasses pappa Blazefield Warrior:

"Født i 1993 hos Mr. & Mrs. D.E. Poulter, Blazefield, N. Yorkshire, England
Importeret til Danmark i 1993 af Stutteri Stjernen."

 

Släkting till Nasse: Annagaard Theodor (Nasses pappa är morfar till Theodor):

 

En av Nasses halvsystrar: Mistery Girl af Konradsfeld

Lika!

 

En annan halvsyster, Stjernens Caroline:

 

Ännu en halvsyster, Hylsbergs Holly:

 

Det här var lite shettisar från pappans sida, ska forska vidare och se om jag hittar något intressant på Sharons sida också!

Jag mockade i EN TIMME idag, brukar ta några minuter annars att mocka lösdriften och lite runt om. Gjorde fina högar med bajs som jag ska köra bort i helgen eftersom jag inte hann idag. Nasse va med hela tiden och försökte äta upp skottkärran. Dom blev bästa vänner när Nasse kommit på att den här saken i hennes storlek gick att klia sig på. Jag va lite mer orolig för att hon skulle välta allting men skottkärran höll sig på benen!

 

Efter det tog jag in Nasse och borstade, kolla hovarna och tränade "puss" för första gången på flera veckor. Jag tror nästan att det var bra med en vila från tricktränandet för nu gjorde hon det korrekt på en gång, annars kan hon va lite seg. Hon är så underbart söt när hon sträcker upp mulen och trycker den mot mitt ansikte. Sen ser man att hon blir stolt över sig själv när hon gjort tricket. Måste ta upp trickträningen igen!

 

När hon var borstad och fin tog vi en promenad till motorvägen för att testa klättring. Det gick jättebra, men Nasse tyckte om utsikten från toppen på backen så hon ville helst inte gå ner igen.. Och idag hängde hon sig inte i grimman mer än 2-3 gånger på hemvägen, men det var ganska förståeligt med den överskottsenergi som hon har. Jättenöjd över min lilla hårtuss!

 

Det har blivit en häst om dagen den senaste tiden, för att jag inte orkar mer, tar jag två så får jag migrän osv. Den här veckan har mycket fokus legat på Liesma eftersom hon ska sättas igång och därför har Nasse och Denver blivit lite bortglömda.

 

För Denvers del verkar det inte spela så stor roll, han kommer fram och hälsar i hagen, sen är han nöjd. Han trivs med livet även om han bara går omkring och letar grässtrån i hagen och vilar i solskenet osv. Och det gör allt mycket lättare, jag kan välja bort honom lite utan att få dåligt samvete, för han mår inte dåligt av det. Det skulle väl inte Liesma heller göra men Denver finner sig i det mycket bättre än vad hon skulle göra (och har gjort under vilan..).

 

Nasse däremot behöver regelbunden hantering. Den här veckan har jag endast hälsat på henne i hagen och vi har kliat varandra lite, men hon har inte fått vara ute på promenad eller nått sånt, och det märktes idag. Först så lät hon mig inte komma i närheten utan vandrade iväg. Tog några minuter och så fick jag sätta mig bredvid henne och försiktigt börja klia på henne. När jag kommit så nära så är det inget problem längre, då litar hon på mig. Men det där mellanavståndet blir alltid ett problem när hon inte hanteras ofta.

 

Vissa tycker att det är konstigt att hennes förtroende för människor är en sån färskvara, som alltid måste underhållas för att fortsätta fungera. "Inga andra hästar beter sig ju så". Jag tycker det är logiskt att hon beter sig som hon gör. Nasse har växt upp som mer vild än tam, för henne är det inte naturligt att lita på människor. Hon är misstänksam och tar det säkra före det osäkra. Jag vet inte exakt vad hon varit med om, men jag har för mig att hon flyttats runt lite för mycket för att bara vara 4 år.

 

Iallafall så fick Nasse komma ut på promenad ungefär en timme. Ville inte sadelträna eller nånting utan bara ha kul när hon vilat en vecka. Då förstog jag än en gång att det var ett misstag att låta henne vila. Hon brukar trippa ungefär 70-80%, men nu var hon extrem. Skrittade inte en enda gång. Hoppa över diken ut i skogen och på gärden, gjorde tvärvändningar och skutta iväg. Min tanke var "hur kommer hon bli att köra om hon är såhär nu?!". 

 

Hon hänger sig även i grimman, liksom hänger sig framåt och det gillar jag inte. Blir mycket bättre när hon har repgrimman på sig men jag fick ändå påminna henne några gånger. Självklart påverkar överskottsenergin en del men hon gör så även i vanliga fall. Aja, vi har en del att träna på och det är alltid kul!

 

När vi kom tillbaka gjorde vi miljöträning med ett brunnslock. Som sagt, endast fantasin sätter gränser! Har tänkt fixa fram en pall och låta dom gå över, men i brist på det så funka brunnslocket perfekt. I början ville hon helst gå runt locket men hon insåg snabbt att det inte var farligt att gå över. Gick över några gånger, stannade på det osv. Att man kan bli så stolt över att en så liten sak fungerar, lycka!

 

Btw, nån har säkert lagt märke till det men jag skriver det här med; Jag driver bloggen på egen hand nu, Rebecca får skriva när/om hon vill. Vi har valt att göra så eftersom det ändå bara är jag som uppdaterar 99% av fallen. Så nu vet ni :)

Shetlandssto född 2008

 

Nasse är känd för sin snabel och att hon alltid har en grangren i manen.

 

Bästa busponnyn!

Så stolt över den lortiga minihästen! Hon fick prova att stå lös utomhus när jag borstade och gjorde ordning henne.

Rörde inte en fena! Hon ville visserligen följa med mig in i stallet när jag hämtade nya borstar och så men stannade när jag gjorde stopptecken.

 

Hon står alltid lös inne i stallet (det gör alla hästarna) men hon brukar va lite vandrande där inne och behöva påminnas om att hon gärna får stå stilla så jag slipper gå efter henne för att kunna borsta. Utomhus skötte hon sig klockrent!

 

En månad gamla bilder sen vi var på 2 mils promenad med fika och grejer. Trodde Nasse skulle vara död efter dom timmarna men nej, hon trippade hela vägen. Galna ponny.

Vi däremot hade blåsor under hela fötterna och Klaras knä pajjade efter några kilometer, fick halta resten av vägen.. MEN vi var glada för det!

 

 

 

Den här videon är från när vi började med puss-tricket. Duktig redan då tycker jag!

Som ni vet har Nasse utvecklats väldigt mycket den senaste tiden och vågar ta plats. Just nu längtar jag sååå mycket tills paddocken är klar och jag kan släppa henne lös och vi kan leka ostört från dom två stora läskiga sakerna, för att se hur hon reagerar, beter sig och för att bygga upp en ännu bättre relation.

Jag ser på henne att hon vill vara med, men jag förstår att hon blir rädd när Liesma och Denver kommer farande. När det bara är hon och jag så är det en helt annan liten häst, hon älskar att galoppera på lång lina när vi är ute på promenader och hon lägger av några bocksprång. Jag vet att det skulle vara bra för henne med en shettiskompis, men jag kan inte ha hur många hästar som helst..

 

 

Och jag som vägrade köra in henne, har nu tänkt om helt. Bara den här förbannade isen kan smälta nån gång så påbörjar vi tömkörning/bantning av minihästen på riktigt! Men juste... jag saknar ju sele, vagn och pengar hehe.

 

Det här med att fälla vinterpälsen... Det är flera år sen jag höll på med håriga ponnyer och jag hade faktiskt glömt hur mycket hår dom faktiskt har! Dom lär ju inte frysa på vintern iallfall..

 

Såhär ser det ut varje dag efter en vanlig ryktning:

Jag har världens absolut sötaste shettis.

 

Vad är mer frustrerande än när solen står högt på himlen och du har tänkt ta en långritt med stallkompisarna men din häst vägrar komma in?

 

Jag tror dom flesta av oss stöter på svårfångade hästar någon gång i livet medans vissa av oss lever dagligen med en svårfångad häst eller ponny. När Nasse kom till oss så gick hon inte att komma i närheten av, var man tvungen att få tag på henne så fick vi räkna med att det skulle ta några timmar. Kan tilläggas att hon endast gått och skrotat i hagen som en vildhäst hos förra ägaren så hon va inte mycket hanterad även för att va en 4 åring. 

 

Eftersom hon va osäker och tyckte att vi jättar va jätteläskiga så kunde man inte gå raklång fram till henne, då drog hon på en gång, utan man fick gå på huk. Jag har suttit många timmar i hagen och bara väntat på att hon ska våga sig fram för att få en morot, men har man tålamod så brukar det oftast ge resultat!

 

Under våren fick hon vänja sig vid att vi var i hagen och grejade med dom andra hästarna och att hon fick godis och blev kliad när hon kom fram. Ibland fick hon följa med ut på promenad med den andra shettisen och så fick dom sina mineraler efteråt som "belöning". Hon gick att få tag på utan problem när det var jag eller mamma som hämtade henne i hagen lagom till sommaren, när det var någon hon inte kände eller litade på med i hagen så höll hon sig på ett bra avstånd, men det kändes ändå som att "problemet" var löst.

 

Så efter midsommar var det dags för hagbyte och vildhästen kom fram igen. Jag satte mig i hagen och bara väntade och pysslade med dom andra flera timmar om dagen ibland. Ibland kom hon fram och man fick klia henne en stund, ibland var hon skyggare än någonsin. En dag kom Becca med en riktigt bra idé när vi stog nere vid hagen och funderade på min lilla vildhäst; Becca ställde sig på alla fyra och blev ungefär i samma höjd som Nasse och sen gick hon fram så till Nasse och hälsade som om hon vore en häst. Nasse stog kvar och hälsade nyfiket medans jag stog en bit ifrån och gapade. Becca började vänskapligt klia henne och fick klappa henne över hela kroppen även om Nasse var väldigt misstänksam.

 

 

Efter det blev hon socialare för varje dag som gick, när hon såg mig i hagen kom hon gnäggandes i full galopp och hon följde mig som en hund, lös i hagen i alla gångarter och vi kunde ägna timmar åt att klia varandra. Efter det har hon börjat lita på mig och hon accepterar allt som jag utsätter henne för, hittills iallafall. Hon är fortfarande misstänksam och osäker mot alla andra (även hästar) och går undan om man är fler än en människa i hagen eller när det är någon hon inte känner. Men hon utvecklas personligen och blir självsäkrare.

 

Det jag vill få fram är att man aldrig ska ge upp, oavsett vad. Det finns hästar som inte blir lättfångade på en gång utan att man måste visa att man går att lita på under en längre period innan hästen tillslut litar på en. Jag hade många emot mig när det gällde Nasse och jag berättade om mina funderingar på att köpa henne. Men det har visat sig nu att jag inte gjorde allt i onödan, jag har världens mest underbara shettis och jag smälter varje gång jag möts av en dov gnäggning i hagen.

 

 

Många hästmänniskor är ju jätteeeeee noga med att matcha all häst och ryttares utrustning och vissa har speciella färger till sin häst osv, jag va sån förut men nu fokuserar jag mer på hästen och för mig spelar det ingen roll om jag har blå tröja, röda byxor och grönt schabrak t.ex. MEN en sak är jag fortfarande färg och matchningsfixerad med; Nasse. Hon har alla sina saker i färgen lila: ryktlåda, borstar, mathink, grimma, grimskaft, westernfilt osv. Om hon behöver något som absolut inte finns i lila så blir det rosa istället haha. Framöver ska hon få en egen lila repgrimma också! 

 

  

Några av Nasses lila saker, båda från hööks. Westernfilten har hon fått från bästa Elin Persson!

Nasse kan nu pussas på kommando, vi behöver bara finslipa lite (hon har liiite svårt att koncentrera sig ibland men hon är ju fortfarande liten så det tycker jag är helt okej). I början tyckte hon faktiskt att det var lite läskigt, hon är ju väldigt misstänksam mot människor och jag skulle vilja påstå att hon inte litar på någon förutom mig, eftersom jag pysslar med henne varje dag.

Men iallafall, efter ett tag kunde hon inte stå emot morötterna och pussades hej vilt, nä men typ. Den ponnyn gör allt för godis. Är så stolt över min lilla gris!