Text från Bära sig själv - hästens ansvar, ur boken Tänk som din häst av Michael Peace och Lesley Bayley:

 

"Som ryttare är det viktigt att vi förstår vad hästen förmår och vad som är hästens ansvar. För det första har hästar utmärkt balans och koordinationsförmåga, och de är enormt medveta om varje kroppsdels rörelse."

 

"Det enda vi behöver göra är att samspela med hästen och använda dess egenskaper till vår fördel."

 

"Vårt ansvar som ryttare är bara att bestämma tempo och rörelseriktning och utveckla dessa inom ramen för hästens natur. Vi behöver inte fysiskt balansera hästen, bibehålla takten eller rörelsen framåt eller hålla ihop hästen. Det enda vi behöver göra är att sitta mitt över hästen och låta hästen göra det den har gjort i miljoner år."

 

"Nuförtiden ser man alltför ofta ryttare som hela tiden fixar och donar med sina hästar och stör deras takt, balans och möjligheter att bära sig själva. Resultatet blir att ansvaret övergår från hästen (som gör mindre) till ryttaren (som verkar göra mer). Ridning antas vara ett effektivare sätt för människan att ta sig fram i naturen. Men ryttarna måste ofta jobba så hårt att det faktiskt vore bättre om de satt av och gick!"

 

 

Jag tycker precis som Michael, det är hästens ansvar att bära sig själv. Och jag tror också att det är vad hästen eftersträvar men ofta så står vi i vägen och hindrar hästen från att göra sin uppgift möjlig. Det finns dom som tycker att den här synen på ridning drivs av slöhet och lathet, brist på kunskap och då kan man "komma undan" lätt med den här ridinriktningen. 

 

Men jag håller inte med, jag som exempel har efter år av skadad häst insett att dagens vanliga ridning inte håller, och när den håller, håller den bara för en stund. Jag valde det här för att det är bättre för hästen, Liesma har inte ont i ryggen längre som hon ständigt hade förut. Och okunskap? Jag kan rida hästar i "klassisk form" men varför skulle jag när jag känner så väl att hästarna föredrar "min" ridning? Liesma skulle acceptera i början men sen få damp på mig om jag plötsligt bestämde mig för att jobba henne som klassiska ryttare. Och jag eftersträvar inte att ha en förbannad häst.

 

Hästarna har väl inte gått fel i miljoner år? Så varför ska vi in och peta och bestämma hur dom ska gå nu? Jag tycker att det är helt okej att hjälpa hästen men inte försöka överta ansvaret från hästen. Liesma behöver hjälp ibland nu när hon har blivit så tung efter vilan. Det blir jobbigt för henne att bära upp sin extra vikt och dessutom ha mig på ryggen. Men jag låter henne sköta sig själv ändå, och påminner när jag känner att bakbenen glider iväg. Men sen är det hon som får ta kontroll över bakbenen igen, eftersom det är hennes ansvar.

Hur ofta måste en häst bli riden? Jag var nästan för inställd på att Liesma skulle motioneras dagligen eftersom hon blev en tickande bomb (vilket hon alltid är men hon blev en extrem sådan) om hon fick vila. Vanliga situationer som kunde uppstå förvandlades till risker istället dom dagar hon var lite för mycket på tårna.

 

Men idag spelar det mig inte så stor roll hur motioneringen ser ut, våran relation är starkare än överskottenergin hon samlar på sig och dessutom har hon lugnat ner sig otroligt mycket!

 

Men en sak funderar jag fortfarande över? Hur ofta rids era hästar? Tycker ni att det är ett måste att hästen ridas varje dag? Just nu skrittas Liesma varannan dag (ca 10-15 minuter uppsuttet och lika länge promenad) i igångsättningen och varannan dag jobbar vi från marken och gör olika övningar.

 

Jag tycker och tror att man får en bättre relation om man inte bara rider utan lägger in andra aktiviteter (känns ganska självklart nu när jag skrev det?). Och då utvecklas ju både häst och ryttare snabbare i ridningen, allt blir bättre. Och om man dessutom har en bättre relation och känner sin häst bättre så vet man hur man ska hantera/lösa situationer som uppstår och många gånger kan man nog undvika en hel del problem pga en bättre relation.

 

Jag tror att jag kommer fortsätta variera motioneringen av mina hästar även i framtiden och lägga in markövningar flera pass i veckan. Kanske håller dom bättre då också om dom slipper bara omkring på oss varenda eviga dag? Kropparna får ju vila och återhämta sig.

 

 

Jag är så lycklig så jag vet inte vad jag ska skriva. Känns som att vi är på väg framåt igen efter en stunds stillastående i utvecklingen. Hon kändes iallafall helt bra i hela kroppen, inte stel eller öm nånstans. Bara väldigt, väldigt mycket rundare sen sist. Skrittade barbacka till motorvägen och så fick hon gå lös tillbaka. 

 

Hon kändes kolugn samtidigt som hon skulle kunna explodera vilken sekund som helst. Men det är typiskt Liesma. Hon verkade iallafall riktigt nöjd, frustade, pysslade med munnen och öronen spikrakt framåt. För halterna behövdes bara röstkommando och hon tvärnitade innan jag hunnit reagera. 

 

När hon skulle ut i hagen igen behövde jag inte knuffa ut henne utan hon väntade lugnt tills jag öppnat och så gick hon snällt in. Ett tecken på att hon vill göra saker, hon vill vara med, hon vill jobba, inte gå och skrutta hela dagarna i hagen och det är jag väldigt glad för.

 

När jag mockade vindskyddet såg jag Liesma grimasera i ögonvrån. Hon är knas.

Något som gör ont är att läsa/se/höra om är ryttare som inte lyssnar på sina hästar när dom försöker tala om att något är fel. Istället klassas hästen som bråkig eller dum när "bråkigheterna" egentligen beror på ryttaren, hade ryttaren lyssnat på hästen så hade den bråkiga situationen inte behövt uppstå. 

 

Ofta kommer det här med vem som ska vinna in i bilden när sånna här situationer uppstår. "Hästen måste förstå vem det är som bestämmer" eller "han måste förstå att han inte kommer vinna". Om man nu kommer till en sån här "vinna/förlora-situation" så tycker jag att det gått för långt. Då borde man börjat lyssna på hästen för väldigt länge sen för uppenbarligen så är man såpass dålig som ledare över hästen att hästen inte respekterar en som ledare och därför utmanar om ledarrollen.

 

Men värst av allt tycker jag om ryttare som bestraffar hästarna när dom försöker förklara för oss. Tänk dig själv att du försöker förklara att du har ont för någon som pratar ett annat språk och när denna någon inte förstår så blir du slagen. 

 

Hästen är inte bråkig utan orsak, ofta ligger det smärta och obehag bakom. Tänk på att hästar är flyktdjur och biter hellre ihop än visar när dom har ont eftersom det är en levnadsinstinkt. Hur mycket smärta måste vi då orsaka våra hästar för att dom ska börja säga ifrån? Mycket.

 

Hästar SMÄRTREAGERAR istället för att skrika aj. När det tar ont agerar de på speciella sätt som det är viktigt att ha kännedom om för att kunna bedöma om det man gör med hästen upplevs som smärtsamt av den:

 - FRUKTAN - blir ängslig, oförutsägbar, het, nervös, spänd, får panik

- VILL FLY - svår att få stopp på eller stanna av, rusar genom hinder, rusar mot bettet

- BRÅKAR - sur, arg, backar, bockar, försöker bestämma, argumenterar och går emot

- BLIR BLOCKERAD - går ej framåt, bunden till flocken, vill ej lämna gården, vägrar hoppa, vill ej rygga, parkerar, beter sig som en åsna

Smärta kan även orsaka fysiska besvär från ex magen." http://www.kerstinkemlen.se/blog_96.html

Ta reda på orsaken till varför hästen krånglar istället för att ta det som att den bråkar!

 

 

Hej hopp! Vi har tänkt berätta lite hur våra egna ridstilar är och fungerar och vi börjar med ett kortfattat (och säkert flummigt) inlägg, om häst och ryttares roller, som gäller för oss båda!

 

Vi utgår inte från endast en ridstil, utan vi plockar från olika och sätter ihop till våran egen. Sen skiljer även vi oss åt i våra ridstilar även om vi tänker likadant i dom flesta lägen.

Vi skulle vilja säga att vi är öppna för dom flesta ridinriktningar/stilar (även om vi inte alltid håller med) och vi plockar ut det vi själva tycker är bra och passar för oss och hästen.

Sen är vi ju inriktade på naturlig hästhållning och vill att hästarna ska ha det så naturligt som möjligt, men ett liv som tamhäst är inte naturligt och allt går inte att lösa naturligt.

 

Våra grundtankar är att hästen är våran vän och inte våran slav. Vi är på samma nivå och lika mycket värda, MEN vi som människa har ledarrollen. Med att hästen inte är en slav menar vi att häst och ryttare sammarbetar, tar beslut tillsammans och alltid ligger på en 50/50 nivå, förutom i vissa situationer när ryttaren/människan behöver rubba 50/50 nivån för att denne måste ta kommandot för att undvika olycka etc.

 

I hästvärlden handlar det ofta om att ha kontroll och vi som människor är väldigt rädda för att tappa kontrollen, vi tycker att allt man gör med hästen gör man tillsammans och ingen ska behöva ha kontroll över den andra (ryttaren kan behöva kontrollera situationer som uppstår). Alltså att vi litar tillräckligt mycket på våra fyrbenta vänner för att kunna släppa lite på kontrollbehovet.

 

 

"En bra ryttare anpassar sig efter hästen istället för att tvinga hästen att anpassa sig efter ryttaren" - Klara. För oss är det en självklarhet att vi anpassar oss efter hästens temperament, personlighet, humör osv osv. Det är våran skyldighet, hästen har aldrig valt att ägas av oss eller att umgås med oss dagligen. Vi måste göra det roligt för hästen att vilja umgås med oss.

 

Respekt och tillit, något som förtjänas och byggs upp successivt. Båda parter ska respektera varandra för att 50/50 nivån ska fungera och för att relationen mellan häst och ryttare ska vara balanserad. Om den ena parten inte respekterar den andra lika mycket t.ex. 70/30 så blir det obalans.

 

 

 

"Pessoa (är enligt mig, och många andra) ett dåligt bett pga dess dubbla verkan. Det verkar genom tryck i både gomtak och nacke, vilket talar om för hästen att det ska sänka, och höja huvudet. Man kan ju själv förstå hur hästen känner i detta läge...

Bakom öronen sitter många nervknippen (på en människa tror jag det finns 3m nerver, om inte mer i en kvadratcentimeter, är inte säker, men otroligt mycket nerver finns det iaf, antagligen inte så stor skillnad på häst) som leder till och från hjärnan. När det blir tryck där bildas spänningar i hästens kropp och den kan inte arbeta ordenligt, med rygg/bakben/rumpa. Det enda som händer är att hästen kröker på nacken, i mångas ögon är detta fint.

Man kan inte heller ge en ordentligt eftergift utan att släppa tygeln helt, eftersom minsta lilla rörelse i handen blir minst dubbelt så stor i hästens mun. Eftersom bettet saknar kindkedja känns det för ryttaren som att man håller i luft (det känns som att hästen lyder och gör allt man ber om) och när man väl drar så att man känner något har hästen redan hunnit känna en hel del. Som jag sa i en tidigare tråd, så är det som att skrika till en döv att rida med pessoabett. Varje liten hjälp blir överdriven vilket leder till att hästen tillslut blir stum i munnen eller väljer, av "rädsla" för bettets påverkan, att krulla ihop sig så mycket som möjligt. Bägge dessa orsaker skapar problem när man ska byta bett. I det första fallet kommer hästen att ha blivit härdad och då måste man antingen dra ännu mer, eller byta till ett ännu skarpare bett för att uppleva samma "hålla i luft"-känsla. I det andra fallet kan man säga att hästen får en psykisk blockering och kan gå undan även på ett vanligt tränsbett, i rädsla för att bettet kommer trycka för mycket eller göra ont.

Tyvärr står allt för många hästar ut med denna typ av behandling, och allt för många ryttare vet inte ens vad de utsätter sin älsklingar för. Varje gång jag ser ryttare rida sina fina ponnyer/hästar med detta bett vill jag bara skrika och fråga vad dem håller på med, och om de ens vet det själva. Att detta bett ens är tillåtet är för mig obegripligt. Och att det finns i så gott som alla storlekar, från 8,5cm (nu snackar vi liten shettis som kan ha detta bett) och uppåt gör ju inte att färre personer väljer detta. Bett med kindkedja finns inte i så små storlekar (vilket på sätt och vis är bra, för barn med shettisar ska inte rida med dessa bett heller anser jag) och då väljer de som anser sig behöva, pessoabett istället."

Kloka ord från: http://ridsport.ifokus.se/discussions/4d715841b9cb46223906a4a4-pessoabett

Bildkälla: http://www.freewebs.com/sorbe/pessoa004.jpg

Som exempel på vad jag menar när jag uttrycker mig om ridskolor, så har jag fått lov att berätta om en tjej som står mig nära. 

 

Hon har ridit på ridskola i 9 år och inte på vilken ridskola som helst, utan på den största och mest "kända" vi har häromkring. Trots dom här 9 åren så har dom inte kommit speciellt långt tycker varken jag eller hon.

 

Vanan att rida "utanför dom 4 väggarna" är inte stor, man märker i hennes ridning/handlingar att hon inte är van att behöva lösa situationer snabbt för att undvika en olycka osv. 
Att hämta häst i hagen på egen hand upplever hon som ett problem eftersom hon aldrig blivit visad hur man kan göra på enklaste och säkraste sätt.
Hon är osäker på var på hästen sadeln ligger bra när hon ska sadla, ingen har lärt ut hur sadeln ska ligga, bara hur man sadlar. (Inte konstigt att jag ofta sett hästar med sadlar över bogbladen när jag varit med på den här ridskolan.)
Att jobba hästarna i form är inget dom håller på med förutom nån gång ibland när dom rider "dressyr". (Hur ska då hästarna hålla för verksamheten?)..

 

 Blev bara några få kortare exempel i brist på tid, men vi båda är överens om att dom borde kommit längre och lärt sig mer inom hästhantering.

 

Först och främst vill jag säga att jag tycker att det är jättebra att det finns ridskolor och möjligheten för hästintresserade att lära sig med hjälp av utbildade instruktörer på välutbildade hästar osv, men jag är inte nöjd med dagens ridskolor.

 

Jag har själv ridit på olika ridskolor även om jag fick min shettis innan, min lillasyster har ridit många år på ridskola och jag har varit med en del där. Jag känner en hel del som rider/ridit på ridskola och jag har själv jobbat och praktiserat på ridskolor så jag skriver inte helt utan kunskap. Självklart finns det bättre och sämre ridskolor och vissa passar inte alls in på beskrivningen jag kommer göra. Om du känner att du inte alls förstår vad jag skriver om så vill jag säga "Grattis, du rider antagligen på en av dom få bra ridskolor som finns. Du är lyckligt lottad".

 

Nu till saken; Jag tycker verkligen att ridskolor lever upp till namnet, det fokuseras ytterst lite på hästhållning, hästhantering eller något annat utöver ridningen. Man går dit 1 gång i veckan, vissa mer, för att rida ungefär 50 minuter tillsammans med 5-10 andra. Hur många minuter har du ridlärarens uppmärksamhet under hela lektionen? Tja, 5 minuter om ni är 10 i gruppen, har du tur och rider i en mindre grupp - 10 minuter. Och vad betalar man för dom här minutrarna? 100, 200 kr? Det är sjukt! 

Jag betalade 200 kr för 45 minuter när jag tränade för privattränare och då hade jag all hennes uppmärksamhet under hela lektionen. Skillnad? Ja. Sen förstår ju jag att alla inte kan rida privatlektioner, det skulle antagligen inte funka men ändå, ni förstår vad jag menar.

 

Och så har vi ju teorin som utspelar sig någon gång i månaden och som många, många, många struntar i att gå på eftersom den inte är kul. Jag skulle nog vilja påstå att dom som struntar i teorin inte är riktigt hästintresserade, utan har bara ridning som en hobby. Ajabaja Klara, så får man inte säga. Men det var precis vad jag gjorde.

Teorin är ju den enda gången man får en skymt av vad som ingår i en hästägares vardag! Inte kommer jag till stallet varje dag för att göra iordning en nästan dammfri häst för att rida och sen åka igen? Innan jag ens tänker tanken på att rida så har jag ett antal sysslor att göra och även efter ridningen. Och dom som inte går på teorin och sedan köper egen häst. Om hästen skadar sig, hur ska dom då veta vad dom ska göra utan att behöva fråga om hjälp/råd?

 

Jag tycker att det är konstigt att det inte finns mer hästhantering inlagd i ridskolornas upplärande. Men antagligen är det så att det är ridningen som lockar folk och självklart vill ridskolorna tjäna så mycket som möjligt och på grund av det så har det viktigaste lagts åt sidan. Synd tycker jag.

 

Fortsättning följer.. imorgon..

 

Vi är väl alla ganska överens om att hästen ska slippa smärta, ellerhur?

 

Du är ute och rider på en vanlig väg där det kommer bilar då och då, vägen svänger här och där och ibland är det dålig sikt. Plötsligt blir din häst rädd eller börjar busa och drar iväg i full galopp.

Jag har två alternativ till er:

 

1. Du rider med ett hackamore/skarpare bett och eftersom du tar tag ganska rejält i tygeln så får du stopp på hästen innan den hunnit rusa iväg och du undviker en olycka.

 

2. Du rider med grimma eller något annat väldigt snällt huvudlag. Därför lyssnar inte hästen till 100% när du försöker stanna och du riskerar att krocka med en bil i nästa kurva eftersom du inte ser någonting och kommer i full, okontrollerad galopp.

 

Jag menar inte att det är det här som händer i alla fall eller att ett skarpare bett får stopp enklare, utan vad man helst väljer? Jag tror att dom flesta väljer 1, det skulle jag gjort och det gör jag. Jag har ridit Liesma i grimma ute och jag vet att hon går att kontrollera så, tills någonting händer för då når inte jag fram till henne med bara en grimma. Hon stänger ute mig och blir det flyktdjur som vi så ofta glömmer att dom är.

 

Jag tror att det i vissa fall kan vara nödvändigt att skapa ett kort obehag/smärta hos hästen för att förhindra en olycka eller något annat. Det är säkerhetstänk. Sen tycker jag absolut inte att man ska betsla upp hästen och rida på starkaste, starkaste liksom. Jag tycker att bett är starka nog i sig själva, utan det jag menar är att man kanske tar tag för mycket i tygeln för att få hästen att stanna och för att undvika olyckor. Med att ta tag i tygeln menar jag inte att hästen ska va blå i munnen eller riskera att knäcka nosryggen. Vi alla har nog en känsla av hur mycket vi kan ta innan vi skapar för mycket obehag för hästen.

 

Någon som tänker annorlunda? Nyfiken på att höra din åsikt isåfall! :)

 

 

När jag var mindre fick jag ofta höra "hoppar du av så har hästen vunnit över dig" eller "du har mer kontroll på hästen när du rider än när du går bredvid". Vad grundar dessa tankar i? 

 

Om jag är ute och rider och på ena sidan intill vägen där vi ska passera ligger en pressening och flaxar i blåsten, och jag märker att hästen tycker att det här är jätteläskigt och vill hellre vända hem för att den är så rädd. I det läget hade jag hoppat av och lugnt lett hästen förbi presseningen, stannat och gett hästen en chans att undersöka presseningen, sedan berömt hästen jättemycket och fortsatt gå en bit ifrån presseningen och fortsätta rida.

 

Det är våran plikt som ledare över hästen att ställa upp för den och hjälpa den i svåra situationer. Att du hoppar av och hjälper den förbi något, visar att det inte är så farligt som den tror, gör att hästen blir tacksam mot dig och respekterar dig ännu mer som ledare. Det finns ingen tanke i hästens huvud att den vann, den fick dig att hoppa av, så nu har du förlorat. Hästen är bara tacksam för hjälpen.

Det gäller att läsa av hästen och rycka in för att hjälpa till innan det har uppstått en konflikt mellan häst och ryttare. Det är väldigt vanligt att ryttare driver på hästen framåt när den är osäker och försöker stanna och kolla läget. Det här händer ofta i min vardag men jag låter hästen stanna och kolla. När hästen förstår att det inte är farligt så fortsätter den gå igen, eller om den fortsätter vara rädd så ber jag den gå ändå men om den inte vågar och gör motstånd så försöker jag snabbt förklara att det inte är fel att vara rädd och så hoppar jag av och leder förbi. Genom att göra såhär, alltså att lyssna på hästen, så undviker jag konflikter med mina hästar.

 

 

 

 

 

Bildkällor:
https://encrypted-tbn1.gstatic.com/images?q=tbn:ANd9GcRUdj_1Ohda-0qTDE-IsRRVtdl1wDg13HxD0CgpksB_8FmjRUPk

 

 

 

...WOW!

Idag har jag och min kusin som är medryttare på Denver ridit omkring i skogen eftersom vägarna är täckta av blankis. Men hästarna fick en lagom dos motion iallafall eftersom det går upp och ner och dom måste tänka efter var dom sätter ner hovarna så dom inte snubblar på stenar, stubbar eller nått annat.

 

2011: Liesma var från en början väldigt omusklad och mager (förutom bukmagen efter fölen). Revbenen var synliga och hon var väldigt benig över ryggen.

 

 

2. Ridning med vikthjälper - Testa själv: Ställ dig upp, med båda fötterna bredvid varandra och blicken rakt fram (för att göra det tydligare kan man kolla neråt). Tänk dig att du ska börja gå och lyft sakta ena benet för att ta ett steg framåt, tänk på att göra det sakta. Precis innan steget, innan du hunnit lyfta benet så ska du känna att du lutar dig framåt och din vikt sitter i "framsidan" (om du gjort rätt vill säga). När du sedan tar ett steg framåt så fångar du upp din egen vikt. Det här lärde jag mig av John Moore och allt bara föll på plats när han förklarade.

Samma sak när du går baklänges eller när du svänger, du lutar alltid din vikt åt det håll du ska åt och fångar sedan upp dig själv genom att flytta fötterna åt samma håll. Prova. 

 

Det jag vill få fram med det här, är att vi ska ta med oss det här upp på hästryggen. Hästarna känner när en fluga landar på deras rumpa så dom känner tydligt av när vi flyttar vikten när vi sitter på deras ryggar. Men om det nu är någon som läser det här, går ut i stallet, provar och det inte funkar så är jag inte förvånad. För många av dagens klassiska ridhästar har lärt sig att ignorera dessa vikthjälper för att ryttaren inte kan, vet, eller av någon annan anledning använder dessa fel. Det här vet jag, för jag har själv gått från att rida klassiskt till att utveckla min egen ridstil, tillsammans med Liesma, och det här med vikthjälper var inget hon förstod från första början utan det är något vi tränat och fortfarande tränar på att lyssna till.

 

På clinicen jag var på med John Moore så frågade han en ryttare (fast på engelska såklart):
John: Varför sitter du så upprätt?

Ryttaren: Därför att min dressyrtränare säger det.

John: Men vad har det för syfte? Har du frågat varför du ska sitta sådär?

 

Det John sedan förklarade var, att när man är rak i ryggen så är man i en neutral position, man ber inte hästen att gå framåt, bakåt eller åt sidorna. Det enda man ber hästen om är att stå där den står och vänta på nästa kommando. 

 

 

1. Sitsen - Hellre sitter vi ”fel” men kan inverka och kommunicera med hästen med små och tydliga signaler än att vi sitter ”rätt” och har svårare att kommunicera med hästen. Det som är viktigt för oss är att vi sitter bekvämt, är balanserade och kan kommunicera med hästen, om vi sedan sitter i den värsta av värsta stolsitsarna så fine, vi bryr oss inte så länge vi och hästen trivs. Utseendet kommer i sista hand.

 

Självklart ska man inte strunta helt och hållet i sitsen, om man till exempel är så framåtlutad att man nästan ligger längs halsen på hästen så är det klart att man måste rätta till sitsen. Det vi menar är att man ska försöka hålla sig till "grundsitsen"/den lodräta sitsen, men att man inte ska haka upp sig på småsaker som anses vara skönhetsfel.

T.ex. Är skänklarna lite för långt fram? Stör det isåfall ryttaren eller hästen, får ryttaren sämre balans eller har ryttaren svårare att kommunicera med hästen i det skänkelläget? Om svaret är nej så tycker inte vi att det behövs göras något åt ett sådant skönhetsfel.