"Och vikthjälperna förstår alla hästar. Sitter du mer på vänster sidan går hästen åt vänster. Så enkelt är det." - Michael Eilberg

 

Det är såhär jag rider mina hästar, jag flyttar över min vikt åt det håll jag vill åt. Hästen följer min vikt. Och det funkar alldeles utmärkt, och som Michael säger, alla hästar kan det, jag har inte lärt mina det här. Visst har vi behövt finslipa på vissa saker ibland, men från allra första början så har dom förstått och svarat alldeles rätt på min fråga, när jag använt vikten som kommunikationsmedel.

 

Jag och Liesma hade en perfekt sommar, långa turer, härliga galopper, mys i hagen osv. Hon var Valona fast 10 år yngre och 10 cm högre, min dröm hade slagit in. Men varför började jag tänka som jag gör idag, varför tog jag avstånd från den klassiska ridningen? 

 

Hösten efter vår perfekta sommar blev hemsk. Liesma var halt i 2 månader, orsakerna varierade och hennes hälsa också. Hon blev mobbad i hagen och jag fick var och varannan dag stötta henne in till stallet tills hon fick en egen hage. Veterinären kom fram till kotledsinflammation och på grund av den även överbelastningar i dom andra benen. Hon sattes på behandling och den synliga hältan försvann. I samma veva lånades hon ut till en akupunkturkurs på häst, bland eleverna fanns en kiropraktor som uppmärksammade spändhet i nacke, käke och bäcken hos Liesma. Jag var inte med när det här upptäcktes utan fick det berättat för mig efteråt och då började jag googla på det. 

 

 

Det fanns inget "spänt bäcken" utan bara "snett bäcken" av sökresultaten och på en sida förklarade dom att man kan se om hästen är sned i bäckenet om hästen står med bakbenen bredvid varandra på ett jämnt, hårt underlag. Det var inget snack om saken, det syndes tydligt att Liesma var sned och jag ställde mig frågan "varför har ingen mer erfaren uppmärksammat det här tidigare?". En equiterapeut kom ut och kände igenom Liesma några gånger, hoppet om att hon skulle bli återställd och bli den där fälttävlanshästen jag drömde om släcktes när svaret kom att Liesma har en gammal fraktur i bäckenet som har gjort att det är ihopväxt med brosk, "det går inte att rubba" kommer jag ihåg att ET:n sa när hon klämde på Liesma. Det skulle gå att operera, men det kändes aldrig som ett alternativ.

 

 

När ens häst får en sån här diagnos så känns det först som att hela världen ska rasa och man börjar undra varför det blivit som det blev. Under tiden som Liesmas skada utreddes så sög jag i mig information om sneda bäcken hos häst, orsaker osv. Det stog att dom flesta sneda hästar funkar som vanligt ändå och det lättade på oron. Men när man söker på sneda bäcken så kommer man även in på många sidor som ifrågasätter dagens ridning och hästhållning och det gjorde att jag började ifrågasätta. Jag hittade många saker i min hästvardag som var helt fel men ansågs vara så rätt. Och där började tankarna komma igång, tankarna som har gjort mig till den jag är idag.

 

Jag fick instuktionen att rida så länge hon inte blev halt eller dålig på något annat sätt, men hoppningen var jag nog tvungen att lägga åt sidan. Där stog jag med en hopphäst som inte fick hoppa, det kändes surt då, men jag är lycklig över det idag. Liesma skrittades igång under galna former. Allt jag föreslog gick för långsamt enligt henne. Jag började jobba med henne en del löst från marken under den här tiden också, många tyckte att jag skulle använda longeringssystem och spänna in henne osv, men det har aldrig varit min grej. Jag är den som plockar bort utrustning, även på andras hästar, innan jag rider. Så lite som möjligt är mitt motto.

 

Vi kunde börja träna för dressyrtränare igen och jag fick fina komplimanger för att ha lyckats få ordning på henne. Men sen kom vi till problemet, Liesma hatade bettet, det spelade ingen roll vad för bett, hur löst det satt osv. Enligt min tränare så skulle hon ridas på bett ändå, jag motsatte mig detta. Varför skulle jag stoppa in ett bett i munnen på henne igen när hon så tydligt visade att hon vantrivdes med det? 

 

Jag fortsatte inte träna för den här tränaren mer när vi någon månad senare flyttade hem Liesma till mormor och morfar där hon står idag. Liesma blev halt igen och jag ställde in mig på att om hon blev halt en gång till skulle hon tas bort. Men här kom Denver och Mari in i bilden, anledningen till att skorna åkte av, hästtänket förändrades snabbare och ridningen blev annorlunda.

 

 

Jag tog in så mycket information och fakta jag kunde om hovar, skor, ridningens påverkan, bettets påverkan osv. Plötsligt en dag stog jag där med alldeles för mycket kunskap och samvete för att ens tänka tanken på att rida klassiskt. Jag funderade på western, men Liesma skulle inte hålla för "den högre westernridningen" men hon började skolas om efter westernridningens grunder. Jag fortsatte läsa allt jag kom över och diskuterade med människor av olika åsikter. Ju mer jag lärde mig desto större avstånd från den klassiska hästhållningen och ridningen tog jag. Jag kollar fortfarande runt efter ny kunskap och plockar intressanta/bra saker från alla möjliga håll som jag sen sätter ihop till min egen ridning.

 

 

 

Jag fick ta mycket skit i min övergång från klassisk ryttare till den jag är idag, mest skit har jag fått tagit från vuxna (dessa som vet mest och bäst) som borde agerat på ett mycket mognare sätt. Jag hade inte ens fyllt 17 år när jag började tänka såhär, jag kände mig inte direkt säkert med att gå emot hela hästvärlden och bryta mot alla traditioner och normer, men det var värt det. Alla som tvivlade och ansåg att jag var helt ute och cyklade har ingenting att säga om det längre, jag har motbevisat alla deras argument och börjar dom argumentera på nytt inser dom snart att det inte är någon idé, dom har inte en aning om vad jag pratar om. 

 

Jag har väldigt svårt för hästmänniskor nu och strävar hela tiden efter att själv bli en bättre hästmänniska idag än vad jag var igår. Tack vare en skadad häst så insåg jag att den klassiska ridningen/hästhållningen inte håller i längden och därför började jag söka mig så långt bort ifrån den som det går. Det finns antagligen 10000 andra saker att ta upp här med, men jag avslutar nu. Är det något ni undrar över så får ni fråga, men nu vet ni iallafall lite om min historia och vägen dit jag är idag.

 

Nästan överallt tjatas det om att bygga upp ett ledarskap för hästen, människan ska vara ledare över hästen. Om man gör rätt och grundar ledarskapet bra så underlättar det i framtiden. Ledarskapet påstås vara grunden som allt man senare i livet ska göra tillsammans med hästen ska byggas upp på. Jag motsätter mig det här med ledarskap, iallafall så som vi hästmänniskor ser på det idag.

 

Jag tycker att man ska börja med grunden innan man bygger väggar, precis som annat hästfolk, men måste grunden bestå av en ledare och någon som följer? Varför kan det inte vara så att grunden byggs av relation och respekt? Det här är självklart en del som ingår i vanligt ledarskap, jag vet inte riktigt hur jag ska förklara.

 

Jag vill att grunden ska bestå av två parter som lär sig att tolka varandra, accepterar varandra och bygger upp respekt, tillit och en relation. Båda parter har lika mycket att säga till om och alla åsikter får lyftas fram. Att häst och ryttare bygger upp grunden när dom lär sig samarbeta med varandra och tar beslut tillsammans. Det är ingen som behöver följa någon, allt bestäms tillsammans och ingen tvingas till nånting. Säger ena parten "nej" så accepteras det, oavsett om det gäller häst eller ryttare.

 

I dom flesta hästhanteringsmetoder så förekommer tvång, men det är aldrig människan som tvingas. Ofta målas tvånget över med något finare och med en bra bortförklaring för att vi ska luras. Jag är inte bättre själv, det är klart jag har tvingat mina hästar, och ibland kan det faktiskt vara nödvändigt. Men det är inte vad det här inlägget handlar om, utan det handlar om tvånget i en vanlig vardagsrelation mellan häst och ryttare.

 

 

Man får inte en odräglig häst bara för att man låter den tänka själv och hitta på egna saker. Denver är till exempel gladare nu. Innan jag började tänka såhär så fick han aldrig gå förbi min axel när jag ledde honom, det var liksom inte tillåtet enligt dom metoderna jag trodde på då. Så varje gång han kom för långt fram skulle han backas tillbaka till "sin plats" och tillslut så lär sig ju hästen att den ska hålla sig bakom människan, men inte för att människan är ledare utan för att det blir jobbigt när man går förbi. Ryck eller skakningar i grimskaftet (inte överdrivet såklart men ni förstår) så fort hästen passerade axeln.

 

Han var inte glad av att behandlas såhär, och jag tycker själv såhär i efterhand att det är väldigt respektlöst av människan att göra såhär mot hästen. Men när jag började tänka såhär i vintras så lät jag han gå om när vi var ute på promenader och liknande - så länge han lyssnade på mig och jag lyssnade på honom. Vad är det för mening liksom att ha springtävling om hästen inte får gå om axeln? Ska hästen aldrig få vinna?

 

Jag kan säga att jag sprang mig dyngsur och så att jag nästan var blå i ansiktet (astma), men det spelade ingen roll för när Denver gick om så strålade glädjen om honom, han växte. Och sen jag började behandla honom och resten av hästarna som jämlikar istället för att tro att jag är deras ledare av något slag så har våran relation blivit så mycket bättre. Jag har glada hästar som kommer och hälsar i hagen, vill ta del av det jag hittar på och vågar visa sina innersta personligheter. Dom vet att vi gör allting tillsammans och jag behöver bara fråga för att få ett svar, för att dom vet att jag svarar på deras frågor också. Det är ingen som behöver skrika för att bli hörd.

 

Så att ledarskap ska vara grunden till allt tror jag inte på. Självklart fungerar relationer uppbyggda på ledarskap, men om det går att göra på ett sätt där båda är lika delaktiga, varför inte göra så då? En ledare för mig kan vara både häst eller ryttare, men det är en roll som man tar på sig bara för en viss situation där en av parterna behöver guidas genom någonting.

Text från Bära sig själv - hästens ansvar, ur boken Tänk som din häst av Michael Peace och Lesley Bayley:

 

"Som ryttare är det viktigt att vi förstår vad hästen förmår och vad som är hästens ansvar. För det första har hästar utmärkt balans och koordinationsförmåga, och de är enormt medveta om varje kroppsdels rörelse."

 

"Det enda vi behöver göra är att samspela med hästen och använda dess egenskaper till vår fördel."

 

"Vårt ansvar som ryttare är bara att bestämma tempo och rörelseriktning och utveckla dessa inom ramen för hästens natur. Vi behöver inte fysiskt balansera hästen, bibehålla takten eller rörelsen framåt eller hålla ihop hästen. Det enda vi behöver göra är att sitta mitt över hästen och låta hästen göra det den har gjort i miljoner år."

 

"Nuförtiden ser man alltför ofta ryttare som hela tiden fixar och donar med sina hästar och stör deras takt, balans och möjligheter att bära sig själva. Resultatet blir att ansvaret övergår från hästen (som gör mindre) till ryttaren (som verkar göra mer). Ridning antas vara ett effektivare sätt för människan att ta sig fram i naturen. Men ryttarna måste ofta jobba så hårt att det faktiskt vore bättre om de satt av och gick!"

 

 

Jag tycker precis som Michael, det är hästens ansvar att bära sig själv. Och jag tror också att det är vad hästen eftersträvar men ofta så står vi i vägen och hindrar hästen från att göra sin uppgift möjlig. Det finns dom som tycker att den här synen på ridning drivs av slöhet och lathet, brist på kunskap och då kan man "komma undan" lätt med den här ridinriktningen. 

 

Men jag håller inte med, jag som exempel har efter år av skadad häst insett att dagens vanliga ridning inte håller, och när den håller, håller den bara för en stund. Jag valde det här för att det är bättre för hästen, Liesma har inte ont i ryggen längre som hon ständigt hade förut. Och okunskap? Jag kan rida hästar i "klassisk form" men varför skulle jag när jag känner så väl att hästarna föredrar "min" ridning? Liesma skulle acceptera i början men sen få damp på mig om jag plötsligt bestämde mig för att jobba henne som klassiska ryttare. Och jag eftersträvar inte att ha en förbannad häst.

 

Hästarna har väl inte gått fel i miljoner år? Så varför ska vi in och peta och bestämma hur dom ska gå nu? Jag tycker att det är helt okej att hjälpa hästen men inte försöka överta ansvaret från hästen. Liesma behöver hjälp ibland nu när hon har blivit så tung efter vilan. Det blir jobbigt för henne att bära upp sin extra vikt och dessutom ha mig på ryggen. Men jag låter henne sköta sig själv ändå, och påminner när jag känner att bakbenen glider iväg. Men sen är det hon som får ta kontroll över bakbenen igen, eftersom det är hennes ansvar.

Egentligen skulle jag varit i Stockholm just nu med min lillasyster för att hålla koll på henne under One Directions konsert, men hastigt bestämdes det att hennes kompis skulle gå istället för mig eftersom hon skulle uppskatta det aningen mer än mig. Vi får väl se vad jag hittar på istället, men jag är iallafall glad över att vara hemma, långt borta från skrikande, gråtande, galna fans...

 

Jag har insett en sak.. Ridningen betyder nästan ingenting för mig längre, förut var det det bästa i världen. Jag umgås hellre med hästarna från marken, miljötränar, tricktränar, busar och jobbar på andra sätt. Det handlar inte om ridningen längre, det handlar om relationen till hästarna. Förut var jag riktigt insatt i Liesmas omskolning och jag har ett schema för hennes igångsättning och utveckling. Ska jag vara ärlig så följer vi det inte alls, vi kör på känsla, vi gör det som vi tycker är kul. 

 

Jag känner att det spelar inte så stor roll längre om Liesma tvärnitar på "sss" eller tar 2-3 steg in i halten. Vi är i ett lagom stadie där vi både förstår varandra, lyssnar och tar hänsyn till den andras åsikter. Självklart kan vi utvecklas och finslipa otroligt mycket men jag hittar ingen anledning till det just nu. Jag vill bara vara ute och ha kul med min bästa vän, allt annat känns meningslöst. 

 

Frågan slog mig igår "hade jag sålt Liesma nu om hon inte varit en så stor del av mitt liv?" och jag kan ärligt säga att jag vet inte. Jag är trött på det mesta som har med ridning att göra, vi hästmänniskor har glömt bort att bara ha roligt och kanske hade jag lämnat henne på foder hos någon om hon inte varit så speciell för mig, för egentligen är nog inte ridintresset på en tillräckligt hög nivå för att ha en storhäst.

 

Jag skulle kunna nöja mig men Nasse ett bra tag framöver, det finns så otroligt mycket att jobba med där. Men jag kommer aldrig överge Liesma, jag vill verkligen inte skryta, men hon hade inte kommit till ro och blivit såhär bra om hon kommit till någon med ett klassiskt tänk.

 

Liesma är hela min värld och därför kommer hon alltid stanna hos mig. Jag tror att hon kommer må bra av extra mycket markträning och att börja tricktränas hon också. Kanske är det det som kommer göra att hon håller dom där extra åren. Och planerna på att betäcka Liesma började också svajja, tänk om jag inte vill ha en till storhäst efter Liesma? Eller tänk om jag vill ha ett kallblod eller tänk om.. Som tur är, är det inte aktuellt nu och jag kommer hinna tänka om många gånger innan ett beslut ska tas. Huvudsaken är att vi mår bra och är lyckliga nu.

 

 

Jag vill utvecklas och öka mina kunskaper och erfarenheter för att kunna hjälpa andra hästar och hästmänniskor. Jag vill hjälpa till att göra relationen mellan häst och människa bättre, få människor att inse att problemet ligger hos oss, inte hästen.

I veckan var det frågestund på http://silentvoices.blogg.se/ så jag passade på att ställa frågan som ni ser här nedanför. Jag gillar deras hästtänk skarpt och är nästan salig över svaret!

- Nej jag tycker inte att människan måste eller ska vara ledare över hästen, precis som att jag inte tycker att hästen ska vara det. För mig delar man på ledarskapet. Ibland vet jag saker bäst - då får jag bestämma, och ibland vet Vitnos bäst - då får han bestämma. För mig är en ledare någon som alltid vet vad som är bäst och rätt, vilket jag knappast gör och därför vill inte jag ta på mig det ansvaret. - Oline

 

"...tänk dig att du skiljs från din mamma vid 6 månaders ålder. 

...tänk dig att ditt huvud binds fast vid en vägg. 

...tänk dig att du blir väldigt älskad med inte alls förstådd. 

...tänk dig att överläppen vrids om för att du ska uppföra dig väl. 

...tänk dig att du köpes och säljs som en slav. 

...tänk dig att du inte har något att säga till om beträffande var du ska bo och vad du ska göra. 

...tänk dig att du inte gjort något brott men får tillbringa halva ditt liv i en cell. 

...tänk dig att  ha en kall metall bit i munnen som nyps. 

...tänk dig att metall biten rycker och drar i dig. 

...tänk dig att du blir sparkad i revbenen nästan varje dag. 

...tänk dig att bli skiljas åt från familj och vänner säkert flera gånger. 

...tänk dig att någon tar tag i dina fötter och spikar i dem och bränner dem. 

...tänk dig att du tvingas springa i cirklar tills du får ont. 

...tänk dig att någon dunsar runt på ryggen. 

...tänk dig att du blir tvingad att dansa "balett". 

...tänk dig att springa rakt fram tills lungorna värker och benen vacklar och sedan bli slagen för att springa fortare. 

...tänk dig att ditt huvud binds nedåt. 

...tänk dig att bli tvingad att hoppa höjdhopp och sen bli slagen för att du inte kan eller vill. 

...tänk dig att du blir lastad på en lastbil med en massa främlingar och lukten av död. 

...tänk dig att sluta dina dagar i en konservburk med hundmat.

- Perry wood (ur hans bok: Rid i harmoni med hästen)"

Texten är från Silentvoices.blogg.se http://silentvoices.blogg.se/2013/april/jag-skams-over-att-vara-manniska.html#comment

 

Att äga en annan individ, som vi äger djur, som vi äger hästarna. Självklart förstår jag att hästarna inte kan gå omkring ägarlösa i det samhälle som vi byggt upp men enligt mig kan man inte äga en annan individ. Eller jo, kan kan vi ju eftersom vi gör det men jag tycker det är fel.

 

Jag ser mig inte direkt som en hästägare, jag (läs:mest mamma dårå..) har betalat tiotusentals kronor för att mitt namn ska stå i hästarnas pappren, men mer än så ser jag dom inte som "ägodelar". Dom är levande individer som förtjänar fria liv.

 

Hästägare är för mig mer ett namn på någon som valt att ta ansvar för ett levande djur som behöver vård och omsorg för att klara sig i dagens samhälle där många djur inte kan leva vilda längre. Någon som valt att bygga upp en relation med en annan varelse, skänka kärlek och ge av sitt liv för att få så mycket mer tillbaka från dessa underbara fyrbentingar.

 

Uttrycket "min häst" skulle kunna jämföras med "min cykel" som är nånting man äger, men jag ser det mer som att man menar "min vän" fast man säger häst istället för att göra det mer tydligt. Jag använder 99 gånger av 100 hästars namn när jag pratar om dom. Dom är lika mycket personer med personligheter som oss så varför ska vi gå omkring och kalla dom "hästen"?

 

 

 

 

Alla bilder är tagna från: http://weheartit.com/#