Nästan överallt tjatas det om att bygga upp ett ledarskap för hästen, människan ska vara ledare över hästen. Om man gör rätt och grundar ledarskapet bra så underlättar det i framtiden. Ledarskapet påstås vara grunden som allt man senare i livet ska göra tillsammans med hästen ska byggas upp på. Jag motsätter mig det här med ledarskap, iallafall så som vi hästmänniskor ser på det idag.

 

Jag tycker att man ska börja med grunden innan man bygger väggar, precis som annat hästfolk, men måste grunden bestå av en ledare och någon som följer? Varför kan det inte vara så att grunden byggs av relation och respekt? Det här är självklart en del som ingår i vanligt ledarskap, jag vet inte riktigt hur jag ska förklara.

 

Jag vill att grunden ska bestå av två parter som lär sig att tolka varandra, accepterar varandra och bygger upp respekt, tillit och en relation. Båda parter har lika mycket att säga till om och alla åsikter får lyftas fram. Att häst och ryttare bygger upp grunden när dom lär sig samarbeta med varandra och tar beslut tillsammans. Det är ingen som behöver följa någon, allt bestäms tillsammans och ingen tvingas till nånting. Säger ena parten "nej" så accepteras det, oavsett om det gäller häst eller ryttare.

 

I dom flesta hästhanteringsmetoder så förekommer tvång, men det är aldrig människan som tvingas. Ofta målas tvånget över med något finare och med en bra bortförklaring för att vi ska luras. Jag är inte bättre själv, det är klart jag har tvingat mina hästar, och ibland kan det faktiskt vara nödvändigt. Men det är inte vad det här inlägget handlar om, utan det handlar om tvånget i en vanlig vardagsrelation mellan häst och ryttare.

 

 

Man får inte en odräglig häst bara för att man låter den tänka själv och hitta på egna saker. Denver är till exempel gladare nu. Innan jag började tänka såhär så fick han aldrig gå förbi min axel när jag ledde honom, det var liksom inte tillåtet enligt dom metoderna jag trodde på då. Så varje gång han kom för långt fram skulle han backas tillbaka till "sin plats" och tillslut så lär sig ju hästen att den ska hålla sig bakom människan, men inte för att människan är ledare utan för att det blir jobbigt när man går förbi. Ryck eller skakningar i grimskaftet (inte överdrivet såklart men ni förstår) så fort hästen passerade axeln.

 

Han var inte glad av att behandlas såhär, och jag tycker själv såhär i efterhand att det är väldigt respektlöst av människan att göra såhär mot hästen. Men när jag började tänka såhär i vintras så lät jag han gå om när vi var ute på promenader och liknande - så länge han lyssnade på mig och jag lyssnade på honom. Vad är det för mening liksom att ha springtävling om hästen inte får gå om axeln? Ska hästen aldrig få vinna?

 

Jag kan säga att jag sprang mig dyngsur och så att jag nästan var blå i ansiktet (astma), men det spelade ingen roll för när Denver gick om så strålade glädjen om honom, han växte. Och sen jag började behandla honom och resten av hästarna som jämlikar istället för att tro att jag är deras ledare av något slag så har våran relation blivit så mycket bättre. Jag har glada hästar som kommer och hälsar i hagen, vill ta del av det jag hittar på och vågar visa sina innersta personligheter. Dom vet att vi gör allting tillsammans och jag behöver bara fråga för att få ett svar, för att dom vet att jag svarar på deras frågor också. Det är ingen som behöver skrika för att bli hörd.

 

Så att ledarskap ska vara grunden till allt tror jag inte på. Självklart fungerar relationer uppbyggda på ledarskap, men om det går att göra på ett sätt där båda är lika delaktiga, varför inte göra så då? En ledare för mig kan vara både häst eller ryttare, men det är en roll som man tar på sig bara för en viss situation där en av parterna behöver guidas genom någonting.

Idag hade jag och Liesma paraplyträning, och ja det kan låta konstigt men det är så enkelt som det låter. Liesma skulle lära sig att paraplyt inte bits och vi lyckades, snabbare än jag trott dessutom!

 

Jag gjorde ungefär som jag såg Monty jobba med Ted och plastpåsen.

Började med att låta henne lukta på paraplyt när det var ihoprullat men utdraget, sen kliade jag henne med det på manken (fortfarande ihoprullat men utdraget så jag kunde stå kvar vid huvudet). Kliade och tog bort, upprepade så tills hon inte brydde sig och så kliade jag större delar av kroppen varje gång och avslutade med manken.

 

I början stog hon förstelnad och jag trodde nästan att hon skulle explodera men nej. Hon insåg väldigt snabbt att paraplyt var en snäll sak och underläppen började rycka. Släppte på kardborren och gjorde om övningen på samma sätt fast med paraplyt utsläppt. Det var läskigare än innan eftersom det prasslade mer och var flaxigt, men hon accepterade det lika snabbt, på högersidan som hon reagerade mest på i första övningen, brydde hon sig inget alls nu.

 

Sen började jag flaxa med paraplyet (fälla upp och ner) och det var jätteskumt i början men snart så brydde hon sig inte om det heller, så jag fällde upp paraplyt helt och tänkte att nu går vi en liten bit såhär. Även fast hon var längre ifrån paraplyt och ingenting hände så var det det här hon reagerade mest på. Det tog lite längre tid innan hon förstått att paraplyt var snällt den här gången men tillslut gick hon med mulen imot det hela vägen hem (frivilligt alltså om nån skulle få för sig nått annat).

La paraplyt på marken och lät henne undersöka det på egen hand. Gick runt paraplyt, ja allt sånt där konstigt. Hon brydde sig inte. Så jag tog paraplyt (fortfarande uppfällt) och började klia henne på manken med det. Först var hon väldigt fundersam och misstänksam, så jag tog bort paraplyt väldigt snabbt så fort hon accepterat det. Sen gjorde jag om samma sak på båda sidor på hela kroppen som i dom andra övningarna. Hon brydde sig inte ett smack.

Båda två utvecklades otroligt mycket på bara dom här 20-25 minutrarna som det tog. Självklart är hon inte helt "botad" från rädslan/misstänksamheten/vad vi nu vill kalla den, så vi kommer ju upprepa övningarna och plocka med det till ridningen när vi båda är mogna för det. Men att se så stor framgång på så kort tid är kul, kommer nog jobba väldigt mycket med sånt här framöver. Dels för att det är kul, men också för att det gör henne säkrare, ridningen säkrare, hanteringen av det här stora 600-kilos djuret säkrare.

 

Rekommenderar det här till alla vad ni än håller på med, alla har nytta av det. Hoppning, dressyr, körning, skogsmulle, osv osv..

 

Riktigt bra artikel om Monty Roberts "föreställning" går att hitta på: http://www.islandshastnyheter.se/?p=5037 !
LÄS! 

 

 

Jag är fortfarande helt uppslukad av vad jag såg Monty göra. Han hanterar hästar så som jag vill, kanske inte exakt enligt hans metoder. Men han är vänlig och behandlar dom som jämlikar samtidigt som han visar och leder hästen. Allt utan tvång, hans idéer blir hästens idéer. Samarbete utan våld. Han är vad jag tycker att man ska eftersträva som partner till hästarna. Han är vän och ledare samtidigt.

Jag vet egentligen inte så mycket om Honza, jag har inte gått in på hans metoder osv. Har varit lite skriverier om att han skulle vara väldigt hård mot hästarna? Men jag är ganska säker på att man inte får en häst att samarbeta på samma sätt som han får dom att göra om man använder våld.

 

 

 

Hästarna är fria att gå sin väg när dom vill, men dom stannar kvar. Man ser på dom att dom vill utföra det han ber om. Det här är väl nånting vi alla försöker eftersträva inom hästsporten, även om vi använder olika metoder för att nå dit, jag gör iallafall det.

 

Det här är tillit och samarbete på hög nivå, så som jag tycker att relationen mellan häst och ryttare ska vara.

 

Så stolt över den lortiga minihästen! Hon fick prova att stå lös utomhus när jag borstade och gjorde ordning henne.

Rörde inte en fena! Hon ville visserligen följa med mig in i stallet när jag hämtade nya borstar och så men stannade när jag gjorde stopptecken.

 

Hon står alltid lös inne i stallet (det gör alla hästarna) men hon brukar va lite vandrande där inne och behöva påminnas om att hon gärna får stå stilla så jag slipper gå efter henne för att kunna borsta. Utomhus skötte hon sig klockrent!

 

 

Jag har kommit fram till att det finns väl egentligen ingen som vill umgås med en ledare? Umgås med någon som bestämmer allt? Det är som att jag skulle bestämma när Rebecca ska sätta sig på stolen. Var, hur och när Rebecca ska gå åt ett visst håll. Det finns ingen människa som vill umgås med en annan människa som behandlar en såhär, så varför skulle hästen vilja umgås med oss människor? Det är såhär vi hanterar våra hästar.

 

Vi vill väl alla kunna framföra våra åsikter? När vi umgås med våra kompisar, familj osv så pratar man oftast om saken, diskuterar och kommer fram till nånting tillsammans. I min värld fungerar det iallafall så, det finns inte en som har utsett sig själv till ledare och därför tar beslut själv som gäller hela gruppen/familjen.

 

Vi mår bäst av att dela och samarbeta. Vi växer av att känna att vi tillhör nånting, är en del av nånting, att vi har en åsikt, att människor lyssnar på våra åsikter och tankar. Varför skulle det vara skillnad för hästarna? Eller vilket djur överhuvudtaget?

 

Jag börjar tvivla på om vi verkligen måste vara ledare över hästen, att vi ständigt ska behöva sträva efter en ledarroll. Jag skulle hellre ha en vän än en ledare. Jag skulle välja en vän framför en ledare. Jag ställer frågan igen; varför skulle det vara skillnad för hästarna? 

 

Självklart kan en ledare vara en bra vän också, men som någon skrev nånstans: det finns ingen ledare bland dom vilda hästarna, det finns bara en individ som är bättre än dom andra på att leda.

Och när vi ändå snackar flockar, varför skulle hästarna "utse" mig till ledare, varför skulle dom ens tänka tanken? Jag är i deras närhet några timmar varje dygn, om jag är ledaren, vem ska leda resten av timmarna? Om dom nu absolut måste ha en ledare så kan dom ju inte gå ledarlösa halva dygnet?

 

Antagligen har ni också hört att hästar är födda för att följa en ledare. Om alla är födda till det, vem ska då bli ledare i en vildhästflock? Och om dom absolut behöver en ledare, så kan vi människor omöjligt vara det enligt det jag skrev lite tidigare. Så då känns det ju dumt att eftersträva en ledarroll vi inte kan få.

 

Från och med nu så ser jag mig nog mer som en hjälpsam vän till hästarna, ingen ledare. Kanske ändrar jag uppfattning igen, jag lever för att lära. Men det här känns bäst just nu.

 

 

Hon står vid grinden och väntar, kommer fram i hagen för att hälsa (annars brukar hon leka en stund innan hon vill fångas), hon vill inte gå in i hagen när hon varit intagen en stund, jag får bokstavligen putta in henne i hagen (hon är lös/ingen grimma att leda i). Istället för att gå in i hagen svänger hon runt så att hon står bredvid mig igen, och där vill hon stå. När hon väl kommit ut i hagen stannar hon precis vid grinden och väntar på att få komma in igen.

 

Just nu känns inte ridningen så viktig, jag kommer fokusera mer på relationerna till hästarna och hur jag kan förbättra dom. Jag har tänkt och jämfört mycket om hur vi behandlar människor och hur vi behandlar hästar. Jag kommer fram till att det finns mycket i behandlandet av människan som vi kan ta med till hästhållningen.

Till exempel, vi klampar inte in på okända människors privata zoner hur som helst, varför gör vi då det så ofta med hästen?

 

Tänk hur många ovälkomna besökare en ridskolehäst får stå ut med varje dag i sin spilta/box = privata zon, bara för att dessa människor inte ber om lov att få komma in i hästens zon eller inte respekterar gränsen till hästens zon, utan bara klampar in och börjar klappa på hästen. Vi gör inte så med människor, så varför ska vi respektera hästarna mindre? Vi är lika mycket värda och borde ha lika rättigheter.

 

Nu när snön smälter och gräset är på väg så kände vi för att ta upp ett aktuellt ämne:

Det är ju ett vanligt problem för många av oss med hästar som stannar för att äta under ridturer eller drar iväg med små hjälplösa ryttare för att den har hittat ett delikat grässtrå i diket. Vi har väl alla varit med om det någon gång i vårt liv?

Men sen finns det olika "grader" av gräsätning enligt oss. Att hästen snappar åt sig ett strå längs vägen men fortsätter vara uppmärksam på ryttaren är väl egentligen inget problem? Dom är gjorda för att äta större delen av dygnet, varför skulle vi ha rätt till att hindra dom?

 

Men hästar som ständigt drar ner huvudet, stannar, äter och tappar fokus på ryttaren - nej nej nej!

Har man en sån häst så måste man komma fram till orsaken och försöka jobba bort beteendet.

Hjälpmedel som grästygel är en kortsiktig lösning och inget som ska användas dagligen. 

 

Vissa tycker tunga ledrep, andra tycker lätta ledrep.

Det är väl en smaksak och jag tycker att man ska välja det som passar bäst till sig själv och hästen.

 

Många som använder tungt ledrep använder det för att det kan förmedla mindre signaler och att det ska bli tydligare än med ett lätt rep. Dom gånger jag själv använt ett riktigt tungt rep tycker jag bara att det är bökigt, det blir för tungt. Självklart, man vänjer sig, men är det verkligen nödvändigt?

 

Jag använder faktiskt vanliga lätta ledrep från Hööks när jag gör övningar på marken eller leder hästen. När jag longerar/jobbar hästen på större yta från marken så gör jag det utan rep, har alltid känts bäst så. För mig funkar Hööks ledrep super, men det kanske beror på att jag har lyhörda och känsliga hästar?

Kanske behövs det tyngre rep om man har en häst som inte bryr sig, är okänslig eller av nån annan anledning inte lyssnar? Nu är inte Denver något av det jag skrev men ibland så är det precis som att informationen inte riktigt går in, jag är inte tillräckligt intressant och han är i sin egna lilla värld. Kanske skulle han reagera på en gång med ett tyngre ledrep, jag vet inte. Men det jag gör är att väcka honom genom att t.ex. ta ut rörelserna mer om han ska backa och när han återfått koncentrationen på mig så backar han för fingerrörelsen igen. Alltså, om man har hästens uppmärksamhet så tror jag inte det spelar någon roll hur tungt repet är.

Det jag upplever med tunga ledrep är att det blir ett ständigt tryck på hästens nacke, speciellt eftersom dom flesta använder repgrimma till ledrep, vilket inte fördelar trycket direkt bra. Sen om det ständigt är ett tryck/en tyngd så måste signalen bli starkare för att hästen ska reagera. Jag menar inte att människan måste vifta eller dra hej vilt i repet men eftersom det redan från början är tyngd så blir det tyngden + signalen, till skillnad från lätt rep där det bara blir signalen. Med ett lätt rep blir det mer frihetskänsla över det hela. Do you understand? 

 

Jag strävar efter så lyhörda hästar som möjligt och det tycker jag att jag får med lätta rep, sen om det är helt annorlunda för någon annan; som jag sa tidigare - smaksak!

Tycker synd om alla hästar som tvingas stå inne idag eftersom det är kallt/snöar/blåser "för att dom inte ska frysa blablabla". Själv tog jag på alla kläder jag äger kändes det som och så gick jag ut till mina täckesfria pälsbollar. Liesma försökte få igång dom andra att leka (som vanligt) men ingen nappade så jag fick bli lekkompis istället.

 

 

För er som inte testat: det är jobbigt att springa med tjocka, tunga kläder i högsnö! Som tur är så bockar och flyger Liesma väldigt mycket så det sinkar henne lite och då hinner jag med någorlunda bra (jag springer på ett rakt spår, Liesma springer i en båge hehe). När vi lekt färdigt kände jag att jag inte hade behövt hälften av kläderna jag packat på mig..

Jag satte mig på en stor grus/jordhög i hagen och pustade ut. Liesma och Denver grävde efter ätbara saker i jorden och Nasse stog några meter ifrån och sov.

 

Jag tycker om att bara vara med hästarna, studera dom, se hur dom beter sig mot varandra, hur dom kommunicerar och få känslan av att man för stunden tillhör flocken. När jag satt där så flyttar Liesma sig lite i taget närmare mig, för att vara diskret antar jag. När hon kommit enda fram till mig så börjar hon putta lätt med mulen, inte att hon är bufflig och ska tigga osv, utan att hon vill ha kontakt. Kliade henne en stund i ansiktet innan jag gick därifrån.

 

Något jag tycker är väldigt viktigt är miljöträning.

För att få en säker häst måste vi utsätta den för skrämmande och konstiga föremål och situationer under kontrollerade och säkra former. Det går inte att rida ut på en häst och tro att den ska ta allt som händer med ro om den aldrig varit i närheten av en pressenning som exempel.

 

Om vi miljötränar hästen så mycket som möjligt hemma så är den förberedd för vad den kommer stöta på ute i världen. Man kan miljöträna hästen med allt möjligt, här är det fantasin som sätter gränser. Alltså miljöträning = säkrare/tryggare häst.

 

Något som gör ont är att läsa/se/höra om är ryttare som inte lyssnar på sina hästar när dom försöker tala om att något är fel. Istället klassas hästen som bråkig eller dum när "bråkigheterna" egentligen beror på ryttaren, hade ryttaren lyssnat på hästen så hade den bråkiga situationen inte behövt uppstå. 

 

Ofta kommer det här med vem som ska vinna in i bilden när sånna här situationer uppstår. "Hästen måste förstå vem det är som bestämmer" eller "han måste förstå att han inte kommer vinna". Om man nu kommer till en sån här "vinna/förlora-situation" så tycker jag att det gått för långt. Då borde man börjat lyssna på hästen för väldigt länge sen för uppenbarligen så är man såpass dålig som ledare över hästen att hästen inte respekterar en som ledare och därför utmanar om ledarrollen.

 

Men värst av allt tycker jag om ryttare som bestraffar hästarna när dom försöker förklara för oss. Tänk dig själv att du försöker förklara att du har ont för någon som pratar ett annat språk och när denna någon inte förstår så blir du slagen. 

 

Hästen är inte bråkig utan orsak, ofta ligger det smärta och obehag bakom. Tänk på att hästar är flyktdjur och biter hellre ihop än visar när dom har ont eftersom det är en levnadsinstinkt. Hur mycket smärta måste vi då orsaka våra hästar för att dom ska börja säga ifrån? Mycket.

 

Hästar SMÄRTREAGERAR istället för att skrika aj. När det tar ont agerar de på speciella sätt som det är viktigt att ha kännedom om för att kunna bedöma om det man gör med hästen upplevs som smärtsamt av den:

 - FRUKTAN - blir ängslig, oförutsägbar, het, nervös, spänd, får panik

- VILL FLY - svår att få stopp på eller stanna av, rusar genom hinder, rusar mot bettet

- BRÅKAR - sur, arg, backar, bockar, försöker bestämma, argumenterar och går emot

- BLIR BLOCKERAD - går ej framåt, bunden till flocken, vill ej lämna gården, vägrar hoppa, vill ej rygga, parkerar, beter sig som en åsna

Smärta kan även orsaka fysiska besvär från ex magen." http://www.kerstinkemlen.se/blog_96.html

Ta reda på orsaken till varför hästen krånglar istället för att ta det som att den bråkar!

 

 

 

Om man pratar med hästen under tiden man umgås/arbetar med den så hör hästen på tonläget vad vi vill och menar. Jag pratar alltid med mina hästar och speciellt Liesma vet exakt vad jag menar genom att lyssna på hur min röst låter. Hon förstår när hon varit duktig, när jag försöker hjälpa henne, när hon måste lugna sig (t.ex. om hon är väldigt framåt), när det har blivit fel osv. 

 

Jag tror man kan undvika en del missförstånd genom att prata med hästen, den kan förstå och läsa av oss bättre än om vi är tysta. Vi kan ju inte vinkla öronen eller vifta med svansen eller liknande för att kommunicera med hästarna, men prata kan vi så då kan vi ju utnyttja det vi har.

 

Hej hopp! Vi har tänkt berätta lite hur våra egna ridstilar är och fungerar och vi börjar med ett kortfattat (och säkert flummigt) inlägg, om häst och ryttares roller, som gäller för oss båda!

 

Vi utgår inte från endast en ridstil, utan vi plockar från olika och sätter ihop till våran egen. Sen skiljer även vi oss åt i våra ridstilar även om vi tänker likadant i dom flesta lägen.

Vi skulle vilja säga att vi är öppna för dom flesta ridinriktningar/stilar (även om vi inte alltid håller med) och vi plockar ut det vi själva tycker är bra och passar för oss och hästen.

Sen är vi ju inriktade på naturlig hästhållning och vill att hästarna ska ha det så naturligt som möjligt, men ett liv som tamhäst är inte naturligt och allt går inte att lösa naturligt.

 

Våra grundtankar är att hästen är våran vän och inte våran slav. Vi är på samma nivå och lika mycket värda, MEN vi som människa har ledarrollen. Med att hästen inte är en slav menar vi att häst och ryttare sammarbetar, tar beslut tillsammans och alltid ligger på en 50/50 nivå, förutom i vissa situationer när ryttaren/människan behöver rubba 50/50 nivån för att denne måste ta kommandot för att undvika olycka etc.

 

I hästvärlden handlar det ofta om att ha kontroll och vi som människor är väldigt rädda för att tappa kontrollen, vi tycker att allt man gör med hästen gör man tillsammans och ingen ska behöva ha kontroll över den andra (ryttaren kan behöva kontrollera situationer som uppstår). Alltså att vi litar tillräckligt mycket på våra fyrbenta vänner för att kunna släppa lite på kontrollbehovet.

 

 

"En bra ryttare anpassar sig efter hästen istället för att tvinga hästen att anpassa sig efter ryttaren" - Klara. För oss är det en självklarhet att vi anpassar oss efter hästens temperament, personlighet, humör osv osv. Det är våran skyldighet, hästen har aldrig valt att ägas av oss eller att umgås med oss dagligen. Vi måste göra det roligt för hästen att vilja umgås med oss.

 

Respekt och tillit, något som förtjänas och byggs upp successivt. Båda parter ska respektera varandra för att 50/50 nivån ska fungera och för att relationen mellan häst och ryttare ska vara balanserad. Om den ena parten inte respekterar den andra lika mycket t.ex. 70/30 så blir det obalans.

 

 

 

"Ju mer du spänner in hästen, desto spändare blir den" är något jag fått höra och läsa många gånger sen jag började söka mig in på den naturliga hästhållningen. 

 

Dom klassiska ryttarna som jag varit i kontakt med tvekar däremot inte att sätta på sina hästar all möjlig utrustning och spänna in dom så fort det gäller longering eller att hästen visar minsta tecken på att inte "gå i form". 

 

 

Det jag lärt mig är att med ett sånt här longeringssystem så tvingas hästen att gå i "rätt form". På bilden ovan ser ni den blåa delen som går runt hästens bakdel, den delen dras bakåt när hästen går (alltså i bakbensrörelserna). Den blåa delen är kopplad till bettet som ni ser. Varje steg som hästen tar så rycker det till i munnen pga den här konstruktionen. Även om det inte behöver vara mycket som den dras bakåt så känner hästen av det, och det hästen gör för att slippa obehaget i munnen är att trycka ihop sig och "gå i rätt form". 

 

Det ser ut som att hästen jobbar jättebra med ett sånt här longeringssystem men sanningen är den att för varje gång hästen jobbas i ett sånt så blir den spändare och spändare. Den spänner sig för att vara på sin vakt för att inte få ont. Tamhästar får verkligen stå ut med mycket. Det här är en träningsmetod med smärta.

 

Jag skulle aldrig i hela mitt liv få för mig att använda en sån här, men tyvärr är det väldigt vanligt idag. Vi söker så snabba lösningar som möjligt och struntar ofta i vad det innebär för hästen.

 

Som exempel på vad jag menar när jag uttrycker mig om ridskolor, så har jag fått lov att berätta om en tjej som står mig nära. 

 

Hon har ridit på ridskola i 9 år och inte på vilken ridskola som helst, utan på den största och mest "kända" vi har häromkring. Trots dom här 9 åren så har dom inte kommit speciellt långt tycker varken jag eller hon.

 

Vanan att rida "utanför dom 4 väggarna" är inte stor, man märker i hennes ridning/handlingar att hon inte är van att behöva lösa situationer snabbt för att undvika en olycka osv. 
Att hämta häst i hagen på egen hand upplever hon som ett problem eftersom hon aldrig blivit visad hur man kan göra på enklaste och säkraste sätt.
Hon är osäker på var på hästen sadeln ligger bra när hon ska sadla, ingen har lärt ut hur sadeln ska ligga, bara hur man sadlar. (Inte konstigt att jag ofta sett hästar med sadlar över bogbladen när jag varit med på den här ridskolan.)
Att jobba hästarna i form är inget dom håller på med förutom nån gång ibland när dom rider "dressyr". (Hur ska då hästarna hålla för verksamheten?)..

 

 Blev bara några få kortare exempel i brist på tid, men vi båda är överens om att dom borde kommit längre och lärt sig mer inom hästhantering.

 

Först och främst vill jag säga att jag tycker att det är jättebra att det finns ridskolor och möjligheten för hästintresserade att lära sig med hjälp av utbildade instruktörer på välutbildade hästar osv, men jag är inte nöjd med dagens ridskolor.

 

Jag har själv ridit på olika ridskolor även om jag fick min shettis innan, min lillasyster har ridit många år på ridskola och jag har varit med en del där. Jag känner en hel del som rider/ridit på ridskola och jag har själv jobbat och praktiserat på ridskolor så jag skriver inte helt utan kunskap. Självklart finns det bättre och sämre ridskolor och vissa passar inte alls in på beskrivningen jag kommer göra. Om du känner att du inte alls förstår vad jag skriver om så vill jag säga "Grattis, du rider antagligen på en av dom få bra ridskolor som finns. Du är lyckligt lottad".

 

Nu till saken; Jag tycker verkligen att ridskolor lever upp till namnet, det fokuseras ytterst lite på hästhållning, hästhantering eller något annat utöver ridningen. Man går dit 1 gång i veckan, vissa mer, för att rida ungefär 50 minuter tillsammans med 5-10 andra. Hur många minuter har du ridlärarens uppmärksamhet under hela lektionen? Tja, 5 minuter om ni är 10 i gruppen, har du tur och rider i en mindre grupp - 10 minuter. Och vad betalar man för dom här minutrarna? 100, 200 kr? Det är sjukt! 

Jag betalade 200 kr för 45 minuter när jag tränade för privattränare och då hade jag all hennes uppmärksamhet under hela lektionen. Skillnad? Ja. Sen förstår ju jag att alla inte kan rida privatlektioner, det skulle antagligen inte funka men ändå, ni förstår vad jag menar.

 

Och så har vi ju teorin som utspelar sig någon gång i månaden och som många, många, många struntar i att gå på eftersom den inte är kul. Jag skulle nog vilja påstå att dom som struntar i teorin inte är riktigt hästintresserade, utan har bara ridning som en hobby. Ajabaja Klara, så får man inte säga. Men det var precis vad jag gjorde.

Teorin är ju den enda gången man får en skymt av vad som ingår i en hästägares vardag! Inte kommer jag till stallet varje dag för att göra iordning en nästan dammfri häst för att rida och sen åka igen? Innan jag ens tänker tanken på att rida så har jag ett antal sysslor att göra och även efter ridningen. Och dom som inte går på teorin och sedan köper egen häst. Om hästen skadar sig, hur ska dom då veta vad dom ska göra utan att behöva fråga om hjälp/råd?

 

Jag tycker att det är konstigt att det inte finns mer hästhantering inlagd i ridskolornas upplärande. Men antagligen är det så att det är ridningen som lockar folk och självklart vill ridskolorna tjäna så mycket som möjligt och på grund av det så har det viktigaste lagts åt sidan. Synd tycker jag.

 

Fortsättning följer.. imorgon..

 

Här kommer en lista med tips från oss till dig som har en häst eller ponny som inte vill komma in från hagen.

 

• Ta reda på orsaken till varför den inte vill komma in, förknippar den det med något speciellt?
  
  
• Många hästar vill hellre vara i hagen för att vi människor inte är tillräckligt intressanta och roliga att umgås med. Se till att göra dig själv intressant så att hästen blir nyfiken på dig.
  
  
• Variera träningar och ridpass/motionering av hästen så att den får variation, allt blir genast mycket roligare då.
  
  
• Klia och pyssla med hagkompisarna, oftast förstår hästen då att du inte är farlig och blir nyfiken på dig.
  
  
• Va i hagen ofta, laga staket, mocka i lösdrift/vindskydd, sätt dig på en lämplig plats och läs en bok mm. Då blir hästen van med din närhet och säkert också nyfiken.
  
  
• Ta inte med hästen in varje gång du är i hagen, ägna en stund åt att klia den och gå därifrån efteråt. 
  
  
• Ha tålamod och låt det ta den tid som behövs.
  
  
• Beröm alltid när hästen går att få tag på.
  
  
• Går ju oftast att muta/belöna med godis, men det är inte så smart ifall det finns flera hästar i hagen (om det inte är så att man absolut vill bli nertrampad av en hästflock).
  
  
• Lära hästen att komma på inkallning.
  
  
• Något som brukar funka (i alla fall med Nasse) är att sätta sig hukad med ryggen mot hästen. 
  
  
• Ge hästen en anledning till att komma till dig, om det inte finns någon? Då stannar den nog helst i hagen.
  
  
• Nasse-exemplet: Ställ dig på alla fyra och låtsas va en häst, har dock inte provat den här metoden på större hästar än shettis..
  
  
• Liesma-exemplet: Liesma är ofta på bushumör och vill leka en stund, när hon är nöjd står hon snällt och väntar på att fångas.
  
  
• Denver-exemplet: Denver är aldrig svårfångad men en sak man kan tänka en extra gång på; Har du fått tillåtelse av hästen att komma in på hästens zon?
  
  

Vad är mer frustrerande än när solen står högt på himlen och du har tänkt ta en långritt med stallkompisarna men din häst vägrar komma in?

 

Jag tror dom flesta av oss stöter på svårfångade hästar någon gång i livet medans vissa av oss lever dagligen med en svårfångad häst eller ponny. När Nasse kom till oss så gick hon inte att komma i närheten av, var man tvungen att få tag på henne så fick vi räkna med att det skulle ta några timmar. Kan tilläggas att hon endast gått och skrotat i hagen som en vildhäst hos förra ägaren så hon va inte mycket hanterad även för att va en 4 åring. 

 

Eftersom hon va osäker och tyckte att vi jättar va jätteläskiga så kunde man inte gå raklång fram till henne, då drog hon på en gång, utan man fick gå på huk. Jag har suttit många timmar i hagen och bara väntat på att hon ska våga sig fram för att få en morot, men har man tålamod så brukar det oftast ge resultat!

 

Under våren fick hon vänja sig vid att vi var i hagen och grejade med dom andra hästarna och att hon fick godis och blev kliad när hon kom fram. Ibland fick hon följa med ut på promenad med den andra shettisen och så fick dom sina mineraler efteråt som "belöning". Hon gick att få tag på utan problem när det var jag eller mamma som hämtade henne i hagen lagom till sommaren, när det var någon hon inte kände eller litade på med i hagen så höll hon sig på ett bra avstånd, men det kändes ändå som att "problemet" var löst.

 

Så efter midsommar var det dags för hagbyte och vildhästen kom fram igen. Jag satte mig i hagen och bara väntade och pysslade med dom andra flera timmar om dagen ibland. Ibland kom hon fram och man fick klia henne en stund, ibland var hon skyggare än någonsin. En dag kom Becca med en riktigt bra idé när vi stog nere vid hagen och funderade på min lilla vildhäst; Becca ställde sig på alla fyra och blev ungefär i samma höjd som Nasse och sen gick hon fram så till Nasse och hälsade som om hon vore en häst. Nasse stog kvar och hälsade nyfiket medans jag stog en bit ifrån och gapade. Becca började vänskapligt klia henne och fick klappa henne över hela kroppen även om Nasse var väldigt misstänksam.

 

 

Efter det blev hon socialare för varje dag som gick, när hon såg mig i hagen kom hon gnäggandes i full galopp och hon följde mig som en hund, lös i hagen i alla gångarter och vi kunde ägna timmar åt att klia varandra. Efter det har hon börjat lita på mig och hon accepterar allt som jag utsätter henne för, hittills iallafall. Hon är fortfarande misstänksam och osäker mot alla andra (även hästar) och går undan om man är fler än en människa i hagen eller när det är någon hon inte känner. Men hon utvecklas personligen och blir självsäkrare.

 

Det jag vill få fram är att man aldrig ska ge upp, oavsett vad. Det finns hästar som inte blir lättfångade på en gång utan att man måste visa att man går att lita på under en längre period innan hästen tillslut litar på en. Jag hade många emot mig när det gällde Nasse och jag berättade om mina funderingar på att köpa henne. Men det har visat sig nu att jag inte gjorde allt i onödan, jag har världens mest underbara shettis och jag smälter varje gång jag möts av en dov gnäggning i hagen.