..vita/opigmenterade hovar är precis lika tåliga som mörka/pigmenterade hovar?

 

Satt och bläddra i en Höökstidning för någon dag sen och reagerade på att en av "modellhästarna" var lika hög i trakterna som i tån. Hur? Varför? Vem? Vad? Hur kan man inte se att något är så otroligt fel på sånna hovar? Hur tänker hovslagaren som skott hästen? Är hovslagaren blind? Saknar hovslagaren kunskap överhuvudtaget?! Alla som har den minsta kunskap om hovar vet väl att trakterna inte ska vara ens i närheten av den höjden? På den hästens hovar sticker spetsen av hovbenet rakt ner mot sulan ungefär såhär: 

..jag aldrig redigerar mina bilder till bloggen? Nån enstaka gång har jag väl skurit till nån bild lite men ingenting annat, och ska jag vara ärlig så är jag så dålig så jag tror inte att jag skulle lyckas redigera bilder heller.

 

Liesma har blivit solbränd/eksem på karleden på den vita bakhoven, det är vad jag tror iallafall och jag har för mig att hon fick så förra året också. Har ni varit med om det förut? Hon är rosa i karleden som hästar med ljusa mular blir när dom bränns i solen, dessutom har hon som små sårskorpor men det ser ändå inte ut som mugg. Och dessutom är det torrt i hagen och mugg brukar ju framträda när det är lite fuktigare. Samtidigt så har jag ändrat filosofi det senaste året och tror mer på att mugg beror på nånting inne i kroppen än att något utanför påverkar.

 

Liesma har fått det här eksemet efter att björkkuren påbörjades och min andra teori om eksemet är att det är nått skit i kroppen som vill ut och därför har det uppstått mugg/muggliknande. Precis som att hästar med mycket slaggprodukter i kroppen får mugg. Att det beror på något på insidan. Intressant det här, jag kommer iallafall att fortsätta tvätta och hålla det mjukt tills det går bort.

 

"Och vikthjälperna förstår alla hästar. Sitter du mer på vänster sidan går hästen åt vänster. Så enkelt är det." - Michael Eilberg

 

Det är såhär jag rider mina hästar, jag flyttar över min vikt åt det håll jag vill åt. Hästen följer min vikt. Och det funkar alldeles utmärkt, och som Michael säger, alla hästar kan det, jag har inte lärt mina det här. Visst har vi behövt finslipa på vissa saker ibland, men från allra första början så har dom förstått och svarat alldeles rätt på min fråga, när jag använt vikten som kommunikationsmedel.

 

 

1. Dundra fram med Liesma

2. Mötas av Nasses grisgnäggningar när jag kommer in i hagen

3. Att gå i shorts och linne

4. Skolavslutning om 2 dagar

5. IJustWantToBeCool

6. Att fota - minnen för livet

7. Mina underbara vänner

8. Min familj

9. Att jag aldrig mer ska läsa engelska eller matte i gymnasiet

10. Liesma & Nasse of course

11. Jordgubbar med mjölk

12. Grillkvällar vid sjön

13. Att jag om typ ett år eller två har jämnlångt hår och inte en förväxt sidecut

14. Att jag fyller 18 om en månad

15. Övningsköra

16. Dagar då mina ben gör mindre ont än vanligt

17. Vattenkrig

18. God mat

19. Sommarkvällar

20. Roliga människor (gud vad fantasifullt)

+ 294735834642098846375 andra saker

 

Kom på igår kväll att jag skulle skärma av en del av hagen som ridbana tills den riktiga ridbanan är fixad, varför jag inte tänkt på det tidigare är ett mysterium även för mig. Tyckte det blev riktigt bra så kanske att den riktiga ridbanan får bli där också, vi får se. Tyvärr så är det ett "vattenhål" i ena hörnet och jag vet inte om det går att göra så mycket åt det. Morfar dikade ur det och så ska vi lägga över flis för att se om det funkar så kanske vi grusar sen.

 

 

Jag har lärt mig att stiglädrena ska vara lika långa från marken, alltså att man ska ha dom på samma hål osv. Men sen finns det dom som gör extra hål mellan hålen som redan är gjorda, för att ena benet är längre än det andra. Förut var det sistnämnda ett big no-no för mig, man fick inte rida omkring med ett stigläder kortare än det andra, varför? För att dom ska vara lika långa. Varför? För att det är så. Nu har jag tänkt om och tycker att det smartaste är väl att anpassa stiglädrena efter benens längd, är ena benet kortare så kortar man det stiglädret.

 

Jag har ett ben som är pyttelite kortare än det andra, men det märks när jag rider. Jag hittar aldrig en tillräckligt bra och bekväm sits i en sadel. Eftersom mitt ena ben är kortare får jag längre ner till stigbygeln på den sidan och vad händer då om man tänker logiskt? (Det här är vad jag kommit fram till iallafall) Jo, jag hamnar mer i den sidan av sadeln än i den andra sidan med det långa benet t.ex. när jag rider lätt eller står i fältsits - alltså, jag fördelar min vikt ojämt, sitter snett över hästen. En annan sak jag tycker mig uppleva är att jag trycker ner mer i stigbygeln på sidan med det långa benet. Och så vidar och så vidare och s...

 

Ärligt talat, jag kan inte rida med sadel. Det enda jag fokuserar på är hur jag sitter, "sitter jag snett? känner jag sittbenen lika tydligt på båda sidor? trycker jag ner mer i ena stigbygeln?". Därför föredrar jag att rida barbacka, då sitter jag rakt för annars skulle jag glida av och jag har inga irriterande stigbyglar som påverkar min sits eller nånting annat. Ska börja rida mycket barbacka igen, finns inget bättre!

 

 

Jag vaknade av mig själv redan innan sju och kunde inte somna om så jag gjorde en macka och cyklade upp till hästarna på en gång. Eftersom Mari & Anette inte skulle komma förens 10 ungefär så tog jag med en borste ut i hagen istället för att ta in Denver till stallet. Ute i hagen låg Nasse & Denver medan Liesma vaktade med sin hängläpp. Började borsta Liesma i tron om att Denver snart skulle resa sig.

 

Vi sa hejdå en sista gång och så åkte dom, Liesma reagera inte först sen började hon gnägga och skulle efter transporten. Vi började gå våran promenad, jag med Liesma, en av finnarna med Nasse och mormor med fikakorgen. Dom första metrarna gick hon och tittade efter transporten men det släppte oväntat snabbt och hon gick lugnt med oss andra, jag fortfarande med tårar i hela ansiktet. Det är tur att jag har världens bästa vän, Liesma som antagligen tog det mycket värre än mig tryckte upp sitt huvud mot min axel några gånger under promenaden, puffade lätt med mulen på min arm osv. Jag fick känslan av att hon förstod, hon förstod vad som hänt, hon förstod varför det hänt och hon accepterade att det var så. Ni får tycka och tro vad ni vill men jag upplever varje dag att hästar har mer utvecklade känslor och tankar än vad vi tror.

 

Jag tror att promenaden gjorde mycket för alla. Det kändes mycket bättre efter en stund även om vi precis sagt hejdå till våran kompis. När vi kom tillbaka släpptes Nasse och Liesma ut i hagen, jag hade förväntat mig många gnäggningar och att hon skulle gå och leta efter honom. Men den där känslan av att hon förstod kom tillbaka, ingen gnäggade, ingen letade. Liesma gick lugnt till vattnet för att dricka, knaprade lite på saltstenen och sen gick dom lugnt ner på gärdet. Det bekräftade alla känslor jag haft den senaste timmen. Eftersom dom tog det så bra bestämde jag mig för att åka hem ganska snart. Även om vi kanske behövt finnas där för varandra så är Liesma och jag väldigt lika. Vi vill vara ifred, ostört smälta det som hänt och bearbeta våra känslor på egen hand. Jag känner henne och hon känner mig.

 

Nu i efterhand så känns det skönt även om jag är ledsen. Jag är så tacksam över att fått ha Denver hos mig och allt han och Mari lärt mig. Vi kommer absolut att hålla kontakten och vi pratade lite om att åka upp dit i sommar med Liesma och Nasse. Jag ser verkligen fram emot det och jag är redo för att lägga ner 100% på Nasse och Liesma nu när orken börjar komma tillbaka!

 

Antar att jag inte kommer ha tid, lust, ork eller idéer för att blogga idag så därför får ni ett tidsinställt om Nasses hovar som jag tror att jag glömt visa er.

 

9 timmar i stallet blev det och ändå hann jag bara motionera Liesma, verka Denver, rengöra och packa alla hans saker, (fast jag skyller lite på att några släktingar från Finland dök upp vid lunch också). Plockade fram alla Denvers saker, rengjorde del för del och gick igenom hela stallet för att vara säker på att jag inte glömt nånting. Det kommer bli så tomt. Var väldigt lite att verka på Denver idag kändes det som men eftersom det var så otroligt varmt så var båda väldigt trötta och jag var sjöblöt av svett, därför blev det lite sådär. Kunde rundat av kanter och sånt nogrannare osv, dessutom ville han absolut inte låna ut sina bakben idag så jag fick stå och vänta på att han skulle släppa efter, knasbollen.

 

 

Liesma och jag klättrade på crossbanan, vi har inte gjort det sen i höstas så vi tog bara ett varv dels på grund av värmen och sen är det ganska ansträngande att gå upp och ner i tung sand och ett varv tar ca 10 minuter ungefär i skritt. Det kändes lagom. Liesma tyckte att det var kul som vanligt men hon blev trött efter en stund och hon orkade inte riktigt få med sig bakbenen så jag fick hjälpa henne lite i nedförsbackarna. Eftersom det är väldigt mjukt på banan fortfarande så är risken väldigt stor att vi går omkull om hon tappar bakbenen när det går neråt om hon skulle snubbla eller att sanden är mjukare på något ställe. Men det gick bra, påminde henne om bakbenen och hjälpte till att stödja upp fram så att hon blev lite lättare i framdelen eller hur jag ska förklara. Ska absolut börja klättra mer, iallafall nån gång i veckan - sjukt bra träning och det är typ den enda träningsformen som Liesma blir lite trött av hehe.

 

 

 

Nu är det ju inte alla som har det, men ni som har tillgång till crossbanor och får lov att rida på dom - ta chansen. Annorlunda, bra och rolig träning för både häst och ryttare! Och har man en barfotahäst som är lite öm så är det mjukt och fint för att rida utan boots :)

Nu bär det av till stallet, tur som jag har så är jag klar med skoluppgifterna och behöver inte åka till skolan så jag har hela dan på mig att göra ordning Denvers saker, verka och motionera pluttarna. Blir en heldag i stallet med andra ord, älskart!

 

Ser ni vad rund Liesma blivit över ryggen? Förut var hon som en trekant, pinne, pinnig, benig, ni fattar. Btw, det är inte hennes snedhet som gör hennes rumpa så olika hög på bilden, hon står med benen ganska långt ifrån varandra så ni vet :)

 

Igår kom som sagt min kusin och min syster ut till stallet för att säga hejdå till Denver, även Becca kom lite senare. Jag red ut barbacka på Liesma så dom tog med Denver på promenad. Liesma är som en förvuxen shettis och försöker sno åt sig vartenda litet grässtrå och som ni kanske märkt så finns det ganska många grässtrån ute nu. Lösningen som funkat bäst hittills är att be henne gå framåt, lyssnar hon inte så flaxar jag lite med tyglarna och när vi väl är i rörelse så kortar jag in tygeln en bit och "jobbar henne i form som klassiska ryttare" fast ändå inte riktigt. Liesma blir iallafall skapligt irriterad på mig då och det får bli konsekvensen av att försöka äta. Självklart slutar jag efter en liten stund när hon gått på ett tag.

 

Jag skulle kunna ha med ett spö och peta på huvet med när hon äter, men jag hatar att rida med spö + Liesma var/är spörädd och i kombinationen med överskottsenergi så vet jag inte riktigt om det funkar så bra. Spö från marken funkar bra men när man tar med det upp i sadeln så har det slutat med att hon sitter ner. (Som sagt, jag har ingen aning om vad hon varit med om för hemskheter i sitt liv, och jag vill nog helst inte veta). Men det här använder jag när jag skrittar av henne för hand, försöker hon äta då så tar jag en gren och vifftar lite med eller slår lite i marken för att få tillbaka uppmärksamheten och det funkar bra.

 

Har även testat att driva på henne i en högre gångart när hon äter men det funkar inte heller, Liesma utnyttjar det till 100. Hon stannar, tar en tugga och precis innan jag hunnit be henne att gå framåt flyger hon iväg i galopp eller någon ful travteknik. Sååå nä, det var roligt för stunden men drygt i längden. Ett annat förslag jag har är att rygga henne en bra bit varje gång hon försökt äta, eller ta några varv på en riktigt liten volt? Det är jobbigt, och hon behöver lära sig att förknippa gräsätning under ridning med mer arbete.

 

 

Tillbaka till ridturen, när vi hade varit ute i ungefär 5 minuter så hade vi varit tvungna att vänta in kusin, Ida och Denver ett antal gånger. Och inte för att Denver gick segt utan för att Ida är den mest segaste människa på jorden och verkade glömt bort hur man lyfter på benen. Iallafall så blev Liesma irriterad över att behöva stå still och vänta in var och varannan minut så hon började backa och backa och backa. Jag bad henne gå framåt istället men nej. Satt bara där och vänta på studsningarna som brukar komma med stegringar som följd, men ingenting kom som tur var. Resten av turen gick jättebra, blir så glad över att rida barbacka och känna att hon följer min vikt hur bra som helst. 

 

Provade även att korta upp och ge henne lite stöd i tyglarna (fast dom glappade fortfarande) för en liiiite högre form. Det gick superduperbra! Provade inte länge men den stunden vi provade så funkade allt, hon blir heller inte irriterad på mig när jag kortar upp henne på det viset eftersom att det jag gör då är snällare än när hon får konsekvensen av gräsätningen. Va riktigt kul att känna att hon fått muskler för att orka gå i annat än låg form och det är nog nånting vi kommer börja träna mer på lite då och då. Fast hästarna trivs bäst när dom går som en planka, vare nån som sa och jag håller med. Jag vill påverka Liesma så lite som möjligt och vill låta henne gå så naturligt som möjligt, så det här med högre form kommer det inte bli mycket av.

Dag 1 - 10 saker ni inte visste om mig + bild på mig

Dag 2 - Det här behöver jag träna mer på

Dag 3 - Det här är jag bra på

Dag 4 - En bild på favorithästen

Dag 5 - 5 saker ni inte visste om mina hästar

Dag 7 - En bild + låt som gör mig glad

Dag 8 - En sjukt failad rid/hästbild

Dag 9 - 5 bloggar jag läser dagligen

Dag 10 - Ett speciellt youtube klipp

Dag 11 - Något jag önskar mig just nu
Dag 12 - Något jag är beroende av
Dag 13 - Om jag fick vara vem jag ville för en dag så skulle jag vara..

 

Jag har väldigt svårt för att vara seriös på bilder så därför tänker jag göra er besvikna och ge er endast hästrelaterade bilder, alltså kommer det fortsätta vara ett mysterium hur jag ser ut i vanliga fall, alltså utanför stallet. Dessutom så känns inte bilder på mig som nånting som har med den här bloggen att göra, jag är tyvärr ingen häst, hur mycket jag än önskar att jag var det.