Igår kom säsongens första crossåkare till banan och självklart hängde jag och Nasse på för att passa på med lite miljöträning. Det hände inte så mycket, dom kunde starta crossarna bredvid henne och dra iväg utan att hon reagera det minsta. Duktig ponny! Självklart var hon lite misstänksam eftersom dom var närmare än vad hon nånsin varit en cross förut men hon brydde sig inte. Fick stå och beta en stund uppe vid crossbanan medans dom körde runt, fortfarande ingen reaktion och det är jag glad över.

 

Jag hade faktiskt inte trott att hon skulle bli rädd, men en liten reaktion hade jag väntat mig. Men jag är glad att det gick så bra som det gjorde! Det var även en liten kille med som Nasse tyckte var jätterolig eftersom han var i hennes storlek. Han sprang omkring och lekte och Nasse sprang försiktigt efter. Det var också bra miljöträning!

 

 

Hade även tänkt ägna mig riktigt åt var och en av hästarna men det slutade med att vi satte upp staket igen så imorse fick hästarna tillgång till ett lika stort område till! Dom såg riktigt nöjda ut. Jag hann även skritta Liesma idag innan skolan, hon är fortfarande en tickande bomb och just nu skulle jag göra vad som helst för en ridbanan, typ. Det blåste ganska mycket, jag tvekade på om det verkligen var smart att rida men vi gav oss ut iallafall. Efter några minuter så fick vi sällskap av 10 hjortar på ett gärde bredvid oss.

 

Liesma bryr sig inte alls om djur i vanliga fall men idag ville hon stanna och kolla läget så jag lät henne göra det. När jag kände att hon var redo att gå igen så bad jag henne lugnt att gå framåt. Hon kändes som att antingen skulle hon gå lugnt framåt eller explodera om jag råka be om för mycket eller vid fel tidpunkt, men hon gick lugnt framåt i blåsten. När vi kommit en bit till så gick hon på precis som vanligt och det kändes som att bomben hade desarmerats. 

 

Då kommer en bil, den kör ganska lugnt och håller ut så långt det går åt kanten, jag och Liesma är påväg att vika av mot en annan väg även om vi har några meter kvar (vägen är ganska bred just där) och hon känns fortfarande lugn. Jag tänker att det är tillräckligt stort avstånd till bilen, det här har hon aldrig reagerat på förut, vi klarar det här. Så fel man kan ha, i nästa sekund så är bilen en meter framför oss och Liesma får panik, även om den är på ett avstånd som hon aldrig reagerat på tidigare.

 

Jag känner hur hela hästen ställer in sig på att fly och jag tänker "fan, hon kommer vända". Jag hinner precis rama in henne mellan händer och skänklar innan hon är på väg att vända. I samma sekund som jag inser att hon inte kommer vända så uppmärksammar jag hur djupt och brett diket på våran sida är och nästa tanke är "hon kommer kasta sig över". Bilen kör precis bredvid oss och det känns som att allt går i slow motion. Liesma är på väg att krypa ur skinnet, men vi lyckas hålla oss kvar på vägen och kan lugnt andas ut när bilen är förbi.

 

Resten av turen blir lugn, hon traskade försiktigt men ändå obesvärat över ett parti med väldigt grovt grus (red utan boots) och sista biten fick hon som vanligt gå utan ryttare. Hel nöjd med henne även om det händer lite saker då och då, bilar tar vi det lite lugnt med tills hon är igångsatt och har släppt alla "jag-är-rädd-för-motordriva-fordon"-påhitt, för Liesma är 99% trafiksäker i vanliga fall, det är överskottsenergin som spökar.