Nästan överallt tjatas det om att bygga upp ett ledarskap för hästen, människan ska vara ledare över hästen. Om man gör rätt och grundar ledarskapet bra så underlättar det i framtiden. Ledarskapet påstås vara grunden som allt man senare i livet ska göra tillsammans med hästen ska byggas upp på. Jag motsätter mig det här med ledarskap, iallafall så som vi hästmänniskor ser på det idag.

 

Jag tycker att man ska börja med grunden innan man bygger väggar, precis som annat hästfolk, men måste grunden bestå av en ledare och någon som följer? Varför kan det inte vara så att grunden byggs av relation och respekt? Det här är självklart en del som ingår i vanligt ledarskap, jag vet inte riktigt hur jag ska förklara.

 

Jag vill att grunden ska bestå av två parter som lär sig att tolka varandra, accepterar varandra och bygger upp respekt, tillit och en relation. Båda parter har lika mycket att säga till om och alla åsikter får lyftas fram. Att häst och ryttare bygger upp grunden när dom lär sig samarbeta med varandra och tar beslut tillsammans. Det är ingen som behöver följa någon, allt bestäms tillsammans och ingen tvingas till nånting. Säger ena parten "nej" så accepteras det, oavsett om det gäller häst eller ryttare.

 

I dom flesta hästhanteringsmetoder så förekommer tvång, men det är aldrig människan som tvingas. Ofta målas tvånget över med något finare och med en bra bortförklaring för att vi ska luras. Jag är inte bättre själv, det är klart jag har tvingat mina hästar, och ibland kan det faktiskt vara nödvändigt. Men det är inte vad det här inlägget handlar om, utan det handlar om tvånget i en vanlig vardagsrelation mellan häst och ryttare.

 

 

Man får inte en odräglig häst bara för att man låter den tänka själv och hitta på egna saker. Denver är till exempel gladare nu. Innan jag började tänka såhär så fick han aldrig gå förbi min axel när jag ledde honom, det var liksom inte tillåtet enligt dom metoderna jag trodde på då. Så varje gång han kom för långt fram skulle han backas tillbaka till "sin plats" och tillslut så lär sig ju hästen att den ska hålla sig bakom människan, men inte för att människan är ledare utan för att det blir jobbigt när man går förbi. Ryck eller skakningar i grimskaftet (inte överdrivet såklart men ni förstår) så fort hästen passerade axeln.

 

Han var inte glad av att behandlas såhär, och jag tycker själv såhär i efterhand att det är väldigt respektlöst av människan att göra såhär mot hästen. Men när jag började tänka såhär i vintras så lät jag han gå om när vi var ute på promenader och liknande - så länge han lyssnade på mig och jag lyssnade på honom. Vad är det för mening liksom att ha springtävling om hästen inte får gå om axeln? Ska hästen aldrig få vinna?

 

Jag kan säga att jag sprang mig dyngsur och så att jag nästan var blå i ansiktet (astma), men det spelade ingen roll för när Denver gick om så strålade glädjen om honom, han växte. Och sen jag började behandla honom och resten av hästarna som jämlikar istället för att tro att jag är deras ledare av något slag så har våran relation blivit så mycket bättre. Jag har glada hästar som kommer och hälsar i hagen, vill ta del av det jag hittar på och vågar visa sina innersta personligheter. Dom vet att vi gör allting tillsammans och jag behöver bara fråga för att få ett svar, för att dom vet att jag svarar på deras frågor också. Det är ingen som behöver skrika för att bli hörd.

 

Så att ledarskap ska vara grunden till allt tror jag inte på. Självklart fungerar relationer uppbyggda på ledarskap, men om det går att göra på ett sätt där båda är lika delaktiga, varför inte göra så då? En ledare för mig kan vara både häst eller ryttare, men det är en roll som man tar på sig bara för en viss situation där en av parterna behöver guidas genom någonting.