Tömkörde Nasse i ungefär 30 minuter idag, hon gör framsteg! Gas och broms funkar som sagt klockrent och ibland undrar jag om hon verkligen är shettis, hon stämmer liksom inte överens med "den typiska shetlandsponnyn" som många av oss stött på. Luriga jäklar som tar varje chans att sticka ner i ett dike för att få tag på en maskros eller liknande med en unge släpandes efter, men sån är inte Nasse. Liesma är mer shettis än henne. Iallafall så funkar styrningen bättre och bättre, förutom när hon hetsar upp sig för då blir allt pannkaka och hon vänder upp framför mig. 

 

Liesma och Denver fick stå idag, jag har massa skolarbete som jag måste prioritera före hästarna, surt. Skolan är inte min grej.. Aja, hoppas ni får en fortsatt bra dag, byeeeee

Jag och Liesma hade en perfekt sommar, långa turer, härliga galopper, mys i hagen osv. Hon var Valona fast 10 år yngre och 10 cm högre, min dröm hade slagit in. Men varför började jag tänka som jag gör idag, varför tog jag avstånd från den klassiska ridningen? 

 

Hösten efter vår perfekta sommar blev hemsk. Liesma var halt i 2 månader, orsakerna varierade och hennes hälsa också. Hon blev mobbad i hagen och jag fick var och varannan dag stötta henne in till stallet tills hon fick en egen hage. Veterinären kom fram till kotledsinflammation och på grund av den även överbelastningar i dom andra benen. Hon sattes på behandling och den synliga hältan försvann. I samma veva lånades hon ut till en akupunkturkurs på häst, bland eleverna fanns en kiropraktor som uppmärksammade spändhet i nacke, käke och bäcken hos Liesma. Jag var inte med när det här upptäcktes utan fick det berättat för mig efteråt och då började jag googla på det. 

 

 

Det fanns inget "spänt bäcken" utan bara "snett bäcken" av sökresultaten och på en sida förklarade dom att man kan se om hästen är sned i bäckenet om hästen står med bakbenen bredvid varandra på ett jämnt, hårt underlag. Det var inget snack om saken, det syndes tydligt att Liesma var sned och jag ställde mig frågan "varför har ingen mer erfaren uppmärksammat det här tidigare?". En equiterapeut kom ut och kände igenom Liesma några gånger, hoppet om att hon skulle bli återställd och bli den där fälttävlanshästen jag drömde om släcktes när svaret kom att Liesma har en gammal fraktur i bäckenet som har gjort att det är ihopväxt med brosk, "det går inte att rubba" kommer jag ihåg att ET:n sa när hon klämde på Liesma. Det skulle gå att operera, men det kändes aldrig som ett alternativ.

 

 

När ens häst får en sån här diagnos så känns det först som att hela världen ska rasa och man börjar undra varför det blivit som det blev. Under tiden som Liesmas skada utreddes så sög jag i mig information om sneda bäcken hos häst, orsaker osv. Det stog att dom flesta sneda hästar funkar som vanligt ändå och det lättade på oron. Men när man söker på sneda bäcken så kommer man även in på många sidor som ifrågasätter dagens ridning och hästhållning och det gjorde att jag började ifrågasätta. Jag hittade många saker i min hästvardag som var helt fel men ansågs vara så rätt. Och där började tankarna komma igång, tankarna som har gjort mig till den jag är idag.

 

Jag fick instuktionen att rida så länge hon inte blev halt eller dålig på något annat sätt, men hoppningen var jag nog tvungen att lägga åt sidan. Där stog jag med en hopphäst som inte fick hoppa, det kändes surt då, men jag är lycklig över det idag. Liesma skrittades igång under galna former. Allt jag föreslog gick för långsamt enligt henne. Jag började jobba med henne en del löst från marken under den här tiden också, många tyckte att jag skulle använda longeringssystem och spänna in henne osv, men det har aldrig varit min grej. Jag är den som plockar bort utrustning, även på andras hästar, innan jag rider. Så lite som möjligt är mitt motto.

 

Vi kunde börja träna för dressyrtränare igen och jag fick fina komplimanger för att ha lyckats få ordning på henne. Men sen kom vi till problemet, Liesma hatade bettet, det spelade ingen roll vad för bett, hur löst det satt osv. Enligt min tränare så skulle hon ridas på bett ändå, jag motsatte mig detta. Varför skulle jag stoppa in ett bett i munnen på henne igen när hon så tydligt visade att hon vantrivdes med det? 

 

Jag fortsatte inte träna för den här tränaren mer när vi någon månad senare flyttade hem Liesma till mormor och morfar där hon står idag. Liesma blev halt igen och jag ställde in mig på att om hon blev halt en gång till skulle hon tas bort. Men här kom Denver och Mari in i bilden, anledningen till att skorna åkte av, hästtänket förändrades snabbare och ridningen blev annorlunda.

 

 

Jag tog in så mycket information och fakta jag kunde om hovar, skor, ridningens påverkan, bettets påverkan osv. Plötsligt en dag stog jag där med alldeles för mycket kunskap och samvete för att ens tänka tanken på att rida klassiskt. Jag funderade på western, men Liesma skulle inte hålla för "den högre westernridningen" men hon började skolas om efter westernridningens grunder. Jag fortsatte läsa allt jag kom över och diskuterade med människor av olika åsikter. Ju mer jag lärde mig desto större avstånd från den klassiska hästhållningen och ridningen tog jag. Jag kollar fortfarande runt efter ny kunskap och plockar intressanta/bra saker från alla möjliga håll som jag sen sätter ihop till min egen ridning.

 

 

 

Jag fick ta mycket skit i min övergång från klassisk ryttare till den jag är idag, mest skit har jag fått tagit från vuxna (dessa som vet mest och bäst) som borde agerat på ett mycket mognare sätt. Jag hade inte ens fyllt 17 år när jag började tänka såhär, jag kände mig inte direkt säkert med att gå emot hela hästvärlden och bryta mot alla traditioner och normer, men det var värt det. Alla som tvivlade och ansåg att jag var helt ute och cyklade har ingenting att säga om det längre, jag har motbevisat alla deras argument och börjar dom argumentera på nytt inser dom snart att det inte är någon idé, dom har inte en aning om vad jag pratar om. 

 

Jag har väldigt svårt för hästmänniskor nu och strävar hela tiden efter att själv bli en bättre hästmänniska idag än vad jag var igår. Tack vare en skadad häst så insåg jag att den klassiska ridningen/hästhållningen inte håller i längden och därför började jag söka mig så långt bort ifrån den som det går. Det finns antagligen 10000 andra saker att ta upp här med, men jag avslutar nu. Är det något ni undrar över så får ni fråga, men nu vet ni iallafall lite om min historia och vägen dit jag är idag.

 

Liesma är trafiksäker egentligen. Vi har blivit omkörda av bussar, ridit längs med länsvägen med massa långtradare, mött traktorer, crossar osv. Det har inte varit något problem tills hon blev halt första gången och hade vila i 2 månader. Efter det så exploderade hon när det kom bilar, men vi lyckades ta oss igenom det men nu är vi där igen. Hon är inte rädd, utan det är överskottsenergin som slår slint i huvet på henne. 

 

Jag känner att det blir en fara för oss båda och andra ute på vägarna, vi kan heller inte slappna av fullt ut eftersom vi hela tiden måste hålla uppsikt efter bilar. Jag har valt att hoppa av och leda när det kommer en bil och det inte finns någonstans att gå undan eller åt sidan. Men det känns inte som någon hållbar lösning, om jag möter 5 bilar på 10 minuter.. ja ni förstår själva, det blir ett jäkla hoppande upp och ner. 

 

Att leda förbi bilar är inget problem, då bryr hon sig inte eftersom matte är där och skyddar henne, allt som har med motordrivna fordon att göra fungerar så länge jag inte sitter uppe på hästen. Och jag vet att när hon har kommit igång mer och arbetas hårdare så kommer bilrädslan försvinna, men fram tills dess måste jag hitta en annan lösning.

 

Jag har en del idéer men om det är någon som har något tips så vi slipper gömma oss i skogen framöver så dela gärna med er? :D

Slutade skolan innan 10 idag så jag åkte direkt till hästarna och verkade Liesma eftersom jag inte hann med henne i helgen. Hon skötte sig riktigt fint, annars brukar hon fäktas en del med frambenen (hon hatar folk som håller på med hennes ben..) så jag tog alla hovar idag istället för att dela upp det. Är så kul att se utvecklingen på hennes hovar vecka till vecka. Nu är det nästan ingenting kvar av sprickan!

 

 

När hon var färdig så tog vi en barbackatur i duggregnet. Jag kände att jag tappat en del balans, eller så skyller jag på mjukisbyxorna.. Liesma har iallafall musklat på sig ordentligt över ryggen! Hon var rund och skön att sitta på, förut var hon som en pinne, tills hon blev fet i vintras. Men nu börjar hon se lite normalare ut i kroppen, inte över eller underviktig. 

 

 

Vi skrittade och travade lite och till min stora förvåning så satt jag 100 gånger bättre i traven än i skritten. Liesma kändes lite spänd, hon koncentrerade sig mer på omgivningen än på oss. Snart fick jag förklaringen till det när två älgar klampade ut på vägen bara några meter framför oss. Liesma verkade mer förvånad än mig och tvärnitade, i vanliga fall är hon inte rädd för vilda djur överhuvudtaget men det var som att hon tänkte "ni ska inte vara här", så jag hoppade av och stog bredvid henne tills älgarna bestämde sig för att gå vidare. Då fortsatte vi en liten bit innan vi vände hem igen.

 

 

Sen blev det Nassebrasses tur, vi tränade på vinka och lite buga. Hon gör framsteg men det går sakta, hon vågar inte riktigt ta plats när hon känner sig lite osäker. Efter det gjorde vi lite strech/yoga övningar vilket hon är väldigt duktig på fast hon är liten och knubbig. Och hör och häpna, jag har lekt med Nasse för första gången (tror jag) i hagen idag. Jag sprang och hon sprang, jagades och så. Sen stog hon uppspelt och kollade på mig innan hon bestämde sig för att gosa istället. När Nasse var klar så blev Denver riden också :)

Det var en total förändring av min ridning och allt runt omkring när jag kom till inackorderingsstallet där Oscar stog. Allt var petnoga och hästen var tvungen att jobbas i form på kort tygel exakt hela tiden, överdriver lite men det kändes så. Ridningen jag var van med skiljde sig så mycket från det jag ställdes inför nu och även om jag längtat efter förändring så trivdes jag inte helt här. 

 

 

Jag hade nästan lite tur för Oscar (17 år) som hade problem med benen (fick jag veta från andra i stallet, hur sant det är kan jag självklart inte veta) blev halt väldigt snart. "Kraven" att rida på banan släppte eftersom han inte klarade arbetet och vi kunde istället ta mysiga uteritter som jag var van med. Oscar förändrades så otroligt mycket på dom få månader vi fick tillsammans, från att vara en halvgrinig farbror som vägrade komma in i hagen och knappt gick framåt i ridningen så kom han och mötte mig i hagen, fick tillbaka livsglädjen och sprallade omkring som om han vore 10 år yngre i ridningen.

 

 

Vi passade som handen i handsken och jag har gråtit mig till sömns många nätter eftersom jag visste att snart skulle en köpare dyka upp och slå hål på drömmen jag levde i. Jag avskydde verkligen den nya hästen som Oscars ägare hade köpt, ett 9årigt fullblodssto från Lettland. Dagarna när jag var tvungen att rida henne var det en pina att åka till stallet och jag minns hur mamma tjatade om att ge henne en chans, men jag ville bara ha Oscar. Jag tror egentligen att det var här jag började gå in på en annan del av hästsporten, även om jag inte var medveten om det själv. 

 

 

Jag red för det mesta med en lös kontakt på tyglarna, barbacka och lät hästen jobba själv för att det kändes bäst. Jag såg inte vad jag fick ut på att jobba ihop en häst på det sättet som dom andra människorna i stallet gjorde. Jag mådde så otroligt bra med Oscar men dagen kom och han flyttade därifrån. Kvar var jag med en riktigt pina till häst.. tyckte jag då.

 

 

Liesma var inte mycket för världen och jag hade bestämt mig för att leta ny medryttarhäst efter sommaren. Men ingenting blev som jag hade tänkt mig, av olika anledningar så blev Liesma som min nästan på en gång och sakta men säkert började vi bygga upp en relation. Det har inte varit lätt, jag har frågat mig själv många gånger om det verkligen är värt allt, men jag har alltid kommit fram till att det finns inget annat val än att fortsätta kämpa framåt.

 

Vi gick omkull, jag åkte av, hon stog på bakbenen, hon drog. Men allt det där vi gick igenom gjorde bandet mellan oss starkare. Så i början av maj kom beskedet att Liesma också skulle säljas, endast 5 månader efter Oscar. Jag hörde allt som min mamma och bonuspappa pratade om när dom trodde att jag somnat framför TV:n, mamma visste att jag skulle bryta ihop av att skiljas från Liesma också. Även om jag hatade henne i början så hade hon blivit allt för mig. Så blev det bestämt, Liesma var min. 

 

Och resten får ni veta imorgon.. (Ni som orkar läsa är värda en guldstjärna)

Liesmas hovspricka har utvecklats från det här:

Januari 2013

Förslag på blogginlägg från Elin på http://shireelin.wordpress.com/ :

 

Först och främst vill jag tacka så mycket för tipsen, sen vill jag varna för att det här kan komma att bli ett väldigt långt inlägg, men det gillar vi ellerhur? Iallafall så började jag rida året när jag skulle fylla 7 år, åkte till ponnyridning på en ridskola som arrangerades under helgerna. Jag minns inte riktigt men jag tror faktiskt att det var pappas idé från början, sen började helgerna spenderas hos pappas arbetskamrat som hade hästar. Efter ett tag så flyttade en shettis dit som jag blev fodervärd på. 

 

Irmelin och jag hade väldigt kul och det var på henne jag lärde mig grunderna, jag åkte av gång på gång och hon var inte alltid den lättaste. Startade första tävlingen med henne och var överlycklig när vi tagit oss runt banan felfria! När jag fyllt 9 hade jag växt ur henne och det var dags för en ny ponny. Det blev Miss Dublin, en c-ponny från en ridskola i Karlskoga, blandar alltid ihop varifrån hon kom och vart hon åkte sen. Inte det bästa köpet kan jag tycka nu i efterhand, hon var en liten Liesma och jag hade ingen chans att kommunicera med eller lugna ner henne som liten 9åring när hon hetsade upp sig. Hon åkte på tillridning i början av 2005 och såldes straxt därefter. Fram tills dess hade mitt hästtänk varit väldigt klassisk, jag tänkte inte själv överhuvudtaget men det är kanske inte så kontigt eftersom jag bara var ett litet barn. Jag ville göra som dom äldre ryttarna. 

 

 

 

Efter maten var det Liesmas tur, jag kände mig stressad och inte alls på humör. Regnet hängde i luften och det hade börjat blåsa ganska ordentligt. Liesma svarade med att vägra gå framåt när vi skulle in från hagen, vilket fick mig ännu mer omotiverad. Gjorde iordning Liesma snabbt för att hinna ut innan regnandet skulle börja. Nästan på en gång fick Liesma mig på bättre humör.

 

 

När vi travade så ställde jag mig i fältsits och Liesma var inte sen på att svara. Hon susade iväg i en svävande galopp, när det var dags att sakta av satte jag mig i sadeln igen och med röst och viktkommando så saktade hon av till skritt. Det är ganska coolt ändå, Liesma som 99 gånger av 100 reds på kort tygel förut, hängde i bettet och ökade så fort kontakten till bettet lättade lite. Nu saktar hon villigt av och kan ridas utan tygel, hand och betthjälper. Det tog ett år, men nu närmar vi oss ändå vårt mål.

 

Vi busade lite och ridturen gick ut på att träna galoppfattningar från skritt. Det var inte jag som reste mig från sadeln först, det var inte jag som skrattande ropade "kom igen då!" först, det var inte heller Liesma som fattade galopp först. Vi gjorde det exakt samtidigt, jag behövde inte göra nån galoppfattning, hon var redan igång. Våran relation har blivit så mycket bättre det senaste året, månaderna och veckorna.

 

Jag behöver inte slita sönder henne i munnen eller ständigt peta med skänklarna - för det var vad jag trodde att jag behövde då. Nu räcker det med att tänka något och jag får ett svar på en gång. Ridlärarna brukade säga "du behöver bara tänka trav på Namn" när man red någon av ponnyerna som var väldigt framåt. Jag håller med, tänker man på rätt sätt så är tanken det enda som krävs. Sen finns det vissa hästar som kan behöva extra stöd/motivation/hjälp utöver tanken ibland. Men att använda tanken som grundredskap tycker jag är bra.

 

Efter ridturen tvättade jag rent vattenkaret i hagen och satte mig på en sten för att vänta när vattnet fylldes på, vilket tar 100000 år. Hästarna stog några meter ifrån och plötsligt kom Liesma gående och jag tänkte att hon skulle dricka men nej, hon ställde sig bredvid mig och nosa på mig. Nasse och Denver kom också och ställde sig i en klunga vid vattnet, Liesma intog sin beskyddande ställning med halsen över mig innan hon somnade. Så jaa, där satt jag och väntade på vattnet medans dom sov. Ägnade en stund åt Nasse sen också eftersom hon inte fick komma in idag, hon är så gullig när hon kommer fram, hälsar och sen buffar hon till med snabeln på min överarm för att fråga om vi kan klia varandra.

 

Skapligt bra trickträningsvideo jag hitta på youtube, ger iallafall lite idéer:

 

 

Hallå alla små potatisar!

Min syster Ida följde med till hästarna idag och värmde upp Denver åt mig, sen tog hon lite ridbilder när jag red Denver. Han kändes fin och mjuk i kroppen, men va lite seg eftersom det var ganska varmt ute. Jag travade honom lite och testade en galoppfattning. Det hände ingenting intressant, han lunkade lugnt framåt i sin takt. Efter det hoppade jag av och lät honom vila från ryttare en stund, sen fick Ida skritta honom hem. Blev en ganska kort och lugn runda idag.

 

Liesma tränar på bergsgeten alldeles själv, vad är det hon försöker säga? Att hon tricktränas för lite eller är det svårt att nå grässtråna på andra sidan diket? ;)

 

Citat ur Lucky Rider nr 3/2013:

 

 

 

- Ronny Åman och Lollo

 

Vet ni vad jag vill? Jag vill bli hästmassör.

 

Jag tycker att det är intressant att lära sig om hur kroppen fungerar och hur vi kan påverka den både inifrån och utifrån. Dessutom har jag Liesma som "innehåller" vissa fel och veterinärvård har aldrig funkat för henne, utan där har akupunktur, kiropraktik och massage spelat en stor roll.

 

Jag tror jag skulle trivas som hästmassör men jag skulle även jobba med annat, men hästmassör är nog något jag vill börja utbilda mig till när jag gått ut gymnasiet. Sen vill jag fortsätta utbilda mig och inrikta mig på olika områden inom hästbranchen, men det kommer alltid vara knutet till den naturtrogna hästhållning och min filosofi om en balanserad relation enligt 50/50 principen. Tänk, om ett år och 2 veckor är det jag som står där med studentmössan på huvet!

Idag är det exakt ett år sedan Denver kom till oss, jag kom på det när jag satt på min kulle ute i hagen och Denver stog bredvid mig och sov utan att bry sig om att dom andra gått iväg. Han stog kvar där med mig i 2 timmar och sov med sin panna lutad mot mig i ungefär 20 minuter. Han vaknade när en hink blåste ner från kullen och han drog iväg i full galopp till dom andra. Jag tänke "jaha nu kan jag gå in, han kommer ju inte komma tillbaka igen" men jag hade fel. Så fort han insåg att det bara var hinken kom han snabbt tillbaka och körde upp mulen i famnen på mig. Goa, underbara, älskade ponny.