tomhet

Just nu känns det bara konstigt och jag har egentligen inte fattat vad som hänt, imorgon kommer allt komma ifatt mig och jag kommer förstå att nu har jag bara två hästar som väntar på mig i hagen.
 
Jag vaknade av mig själv redan innan sju och kunde inte somna om så jag gjorde en macka och cyklade upp till hästarna på en gång. Eftersom Mari & Anette inte skulle komma förens 10 ungefär så tog jag med en borste ut i hagen istället för att ta in Denver till stallet. Ute i hagen låg Nasse & Denver medan Liesma vaktade med sin hängläpp. Började borsta Liesma i tron om att Denver snart skulle resa sig.
 
 
Men istället för att resa sig upp sträckte han ut sig istället och det började rycka i hela kroppen, antagligen drömde han att han sprang. Jag fortsatte borsta Liesma en stund tills Nasse kom fram och skulle klias, Liesma blev lite smått avundsjuk och puttade bort Nasse, kliade mig på ryggen och vände sen upp rumpan för att klia den mot min rygg.. Borstade av Nasse sen också innan jag kollade på klockan och insåg att jag suttit där ute i hagen väääldigt länge och snart skulle dom komma. Så vad gör man inte? Jag började borsta Denver där han låg, vilket var underbart enligt honom. Han sträckte ut sig ännu mer och lyfte upp benen så jag kom åt överallt haha. Han trodde nog att han var i himlen!
 
 
 
Liesma gick iväg en bit och betade medan jag fortsatte borsta Denver där jag kom åt, med en Nasse max 1 decimeter ifrån mig hela tiden. Var jag än gick så följde hon efter och bad om att bli kliad, försökte så artigt som möjligt avvisa henne, men när jag var klar med Denver så fick hon bli kliad en stund. Dröjde en liten stund till innan Denver till slut reste sig och jag kunde sätta på alla tre sina grimmor och ta ut dom på gräsmattan. Dom fick gå och beta en stund tills Mamma, Ida, Mari och Anette kom.
 
Packade in alla saker, pratade lite osv. Mari tyckte att Liesma har blivit jättefin i kroppen, vilket värmde en hel del eftersom vi haft en hel del problem med att bygga muskler, gå upp/ner i vikt osv. Nu fick jag mina tankar bekräftade iallafall! Sen var det dags att lasta, han gick in utan några som helst problem och det tackar vi väl för. Liesma och Nasse fick stå och se på och jag tror att det gjorde saken mycket bättre faktiskt. Men så stängdes dörrarna och Denver ropade, både Nasse och Liesma svarade och då kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. 
 
Vi sa hejdå en sista gång och så åkte dom, Liesma reagera inte först sen började hon gnägga och skulle efter transporten. Vi började gå våran promenad, jag med Liesma, en av finnarna med Nasse och mormor med fikakorgen. Dom första metrarna gick hon och tittade efter transporten men det släppte oväntat snabbt och hon gick lugnt med oss andra, jag fortfarande med tårar i hela ansiktet. Det är tur att jag har världens bästa vän, Liesma som antagligen tog det mycket värre än mig tryckte upp sitt huvud mot min axel några gånger under promenaden, puffade lätt med mulen på min arm osv. Jag fick känslan av att hon förstod, hon förstod vad som hänt, hon förstod varför det hänt och hon accepterade att det var så. Ni får tycka och tro vad ni vill men jag upplever varje dag att hästar har mer utvecklade känslor och tankar än vad vi tror.
 
Jag tror att promenaden gjorde mycket för alla. Det kändes mycket bättre efter en stund även om vi precis sagt hejdå till våran kompis. När vi kom tillbaka släpptes Nasse och Liesma ut i hagen, jag hade förväntat mig många gnäggningar och att hon skulle gå och leta efter honom. Men den där känslan av att hon förstod kom tillbaka, ingen gnäggade, ingen letade. Liesma gick lugnt till vattnet för att dricka, knaprade lite på saltstenen och sen gick dom lugnt ner på gärdet. Det bekräftade alla känslor jag haft den senaste timmen. Eftersom dom tog det så bra bestämde jag mig för att åka hem ganska snart. Även om vi kanske behövt finnas där för varandra så är Liesma och jag väldigt lika. Vi vill vara ifred, ostört smälta det som hänt och bearbeta våra känslor på egen hand. Jag känner henne och hon känner mig.
 
Nu i efterhand så känns det skönt även om jag är ledsen. Jag är så tacksam över att fått ha Denver hos mig och allt han och Mari lärt mig. Vi kommer absolut att hålla kontakten och vi pratade lite om att åka upp dit i sommar med Liesma och Nasse. Jag ser verkligen fram emot det och jag är redo för att lägga ner 100% på Nasse och Liesma nu när orken börjar komma tillbaka!
 

Denver

Fick precis veta att kanske åker Denver hem redan på lördag. Ingenting är bestämt än, vi får vänta och se. Insåg att det är dags att börja tvätta schabrak och smörja hans saker, sortera ut vad som är hans och packa ihop tills det är dags. Konstigt nog så blev jag glad, riktigt glad faktiskt, även om inget är bestämt. jag behöver isåfall inte gå och oroa mig för hur Liesma reagerar i en månad till. Jag kommer inte behöva stressa ihjäl mig för att hinna med hästarna längre, det kommer bli bra, vare sig han åker på lördag eller om en månad, allt kommer bli bra.
 
 
Vi kommer sakna dig galenpanna <3

17 maj

Idag är det exakt ett år sedan Denver kom till oss, jag kom på det när jag satt på min kulle ute i hagen och Denver stog bredvid mig och sov utan att bry sig om att dom andra gått iväg. Han stog kvar där med mig i 2 timmar och sov med sin panna lutad mot mig i ungefär 20 minuter. Han vaknade när en hink blåste ner från kullen och han drog iväg i full galopp till dom andra. Jag tänke "jaha nu kan jag gå in, han kommer ju inte komma tillbaka igen" men jag hade fel. Så fort han insåg att det bara var hinken kom han snabbt tillbaka och körde upp mulen i famnen på mig. Goa, underbara, älskade ponny.
 
Det känns inte alls bra att han ska åka, även om det är mycket som ska hinnas med just nu, så kommer jag ångra mig. Jag har en perfekt trio och jag behöver Denver, precis som Liesma och Nasse behöver honom. Han och Mari är en stor del av allt, en del av att mitt hästtänk ändrades så snabbt till det det är idag. Om vi hade fått hem en "klassisk häst" så hade kanske aldrig dom har tankarna jag har nu dykt upp? Eller så hade jag kanske ignorerat dom?
 
Jag vet inte vad jag ska göra, det är dom tre som får mina dagar att gå runt, utan dom är jag ingenting.
 
 
Ni är allt och jag är lyckligast i världen som får tillbringa dagarna med er

Dag 12 - Mitt bästa hästminne

Dag 1 - Presentera dig och din häst
Dag 2 - Min första häst
Dag 3 - Min största rädsla inom ridsporten
Dag 4 - Hur började mitt häst intresse 
Dag 5 - Det här finns i min ryktlåda
Dag 6 - Det här äter min häst varje dag
Dag 7
 - Min favoritgrej i stallet
Dag 8 - Min hästs vardagsoutfit
Dag 9 - Det här shoppar jag i hästväg
Dag 10 - Min favoritplats i stallet
Dag 11 - Såhär ser det ut bland mina hästgrejer
Dag 12 - Mitt bästa hästminne
Dag 13 - Mina drömmar
Dag 14 - En bild på stallet
Dag 15 - Det här saknar jag
Dag 16 - En nytagen bild och 5 punkter som beskriver din häst
Dag 17 - Varför får ridning dig att må bra
Dag 18 - Något du och din häst är stolt över som ni har gjort!
 
Jag har många minnen som betyder mycket och är speciella. Jag börjar med ett Denver-minne:
Det var precis i början av året har jag för mig, jag minns inte exakt, men jag kom iallafall gående i hagen och skulle hämta en häst. Denver stog en bit ifrån mig med rumpan emot när han upptäckte mig och vände på huvudet och hälsade på mig med en ganska gäll, men mullrande gnäggning. Jag smälte, men vem gör inte det? 
 
Jag ändrade riktning på en gång och gick för att möta den bruna, underbart personliga ponnyn som kom gående med spetsade öron. Vi hälsade på varandra och jag började klia Denver på halsen, hans mule började rycka men istället för att börja klia tillbaks la han upp sitt stora, tunga huvud på min axel och njöt. Även om det var tungt så var jag så otroligt lycklig just då. Vi känner inte varandra så bra och vi kände varandra sämre då, men ändå så fick jag känslan av att jag inte var vem som helst för honom. 
 
Fler minnen kommer komma upp under dagen..
 

Bortglömda bilder - Denver

Bara så att ni vet, Denver är svår att fota.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Fin fina ponny!

Pustar ut

Provsvaren har kommit och det är iallafall inte ringorm som Denver fått, och under min skånevistelse så har det börjat växa hår på utslagen så förhoppningsvis har det börjat gå över av sig själv vad det nu är och då har inte jag/vi något intresse av att rota i och göra någon vidare utredning om det ändå läker ut på egen hand.
 
Många drabbas ju av utslag och eksem som går över av sig själv men det känns ändå bra att proverna är tagna så vi kan utesluta smittsamma sjukdomar osv. Funderar fortfarande på regnskållor men det såg det inte direkt ut som och det har inte regnat här på en månad och det förvärras ju av just fukt så varför det blev värre när det var torrt känns ju lite underligt isåfall. 
 
Aja, bara han blir bra igen så får det vara ett mysterium.
 
 
Underbart fina busponny!
 
/ Klara

Denver

Denver älskar gran. Han skulle kunna föräta sig på gran.
 
 
Det här var en fin liten gran tills Denver gav sig på den..
 
/ Klara

Hovböld?

Verkar som Denver haft en hovböld för ett tag sen, inget som märkts av och skönt att den tog sig ut på egen hand!
 

Bus i hagen

För ett tag sen så lyckades Liesma få med Denver att busa. Nasse höll sig på avstånd, hon är livrädd för dom när dom kommer bockandes i full fart. Plötsligt så försvann Denver när jag stog och filma..
Ni kan se själva 0:22 i videon:
 
 
Ingen skada skedd, men jag hittade en 7 meter lång "ränna" i snön precis där han gått omkull.
Den ponnyn har glid!
 
 
/ Klara

Tips: Miljöträning

Något jag tycker är väldigt viktigt är miljöträning.
För att få en säker häst måste vi utsätta den för skrämmande och konstiga föremål och situationer under kontrollerade och säkra former. Det går inte att rida ut på en häst och tro att den ska ta allt som händer med ro om den aldrig varit i närheten av en pressenning som exempel.
 
Om vi miljötränar hästen så mycket som möjligt hemma så är den förberedd för vad den kommer stöta på ute i världen. Man kan miljöträna hästen med allt möjligt, här är det fantasin som sätter gränser. Alltså miljöträning = säkrare/tryggare häst.
 
Denver i reflexväst, ingen reaktion..
 
/ Klara

Happy Birthday!

Idag fyller världens bästa lilla gubbe hela 16 år! 
 
Tackar för upplevelserna vi haft tillsammans och ser fram emot minst lika mycket bus och glada stunder till! Han är en superponny när vi lärt känna varandra även om han har sina egenheter och inte alltid tycker likadant. Otroligt cool herre som i många fall totalt ignorerar en om man inte gör på rätt sätt och tack vare det har han lärt ut mycket under tiden vi haft tillsammans. Har aldrig stött på en häst eller ponny som man kan ha så långa diskussioner/förhandlingar med och samtidigt vara så otroligt nöjd och stolt över under ett och samma ridpass. Att han har sin egna vilja är bara guld! Kommer alltid ha sin speciella plats i våra hjärtan, våran fina prins.
 
 
/ Klara & Rebecca

...

Vi har tagit det tunga beslutet att låta Denver åka hem även om jag ber på mina bara knän att allt ska lösa sig och han ska kunna stanna kvar föralltid. Hoppas att de kommande månaderna tillsammans blir underbara och jag kommer alltid leta efter en lösning för att kunna behålla min prins.
 
 
/ Klara
RSS 2.0