tomhet

Just nu känns det bara konstigt och jag har egentligen inte fattat vad som hänt, imorgon kommer allt komma ifatt mig och jag kommer förstå att nu har jag bara två hästar som väntar på mig i hagen.
 
Jag vaknade av mig själv redan innan sju och kunde inte somna om så jag gjorde en macka och cyklade upp till hästarna på en gång. Eftersom Mari & Anette inte skulle komma förens 10 ungefär så tog jag med en borste ut i hagen istället för att ta in Denver till stallet. Ute i hagen låg Nasse & Denver medan Liesma vaktade med sin hängläpp. Började borsta Liesma i tron om att Denver snart skulle resa sig.
 
 
Men istället för att resa sig upp sträckte han ut sig istället och det började rycka i hela kroppen, antagligen drömde han att han sprang. Jag fortsatte borsta Liesma en stund tills Nasse kom fram och skulle klias, Liesma blev lite smått avundsjuk och puttade bort Nasse, kliade mig på ryggen och vände sen upp rumpan för att klia den mot min rygg.. Borstade av Nasse sen också innan jag kollade på klockan och insåg att jag suttit där ute i hagen väääldigt länge och snart skulle dom komma. Så vad gör man inte? Jag började borsta Denver där han låg, vilket var underbart enligt honom. Han sträckte ut sig ännu mer och lyfte upp benen så jag kom åt överallt haha. Han trodde nog att han var i himlen!
 
 
 
Liesma gick iväg en bit och betade medan jag fortsatte borsta Denver där jag kom åt, med en Nasse max 1 decimeter ifrån mig hela tiden. Var jag än gick så följde hon efter och bad om att bli kliad, försökte så artigt som möjligt avvisa henne, men när jag var klar med Denver så fick hon bli kliad en stund. Dröjde en liten stund till innan Denver till slut reste sig och jag kunde sätta på alla tre sina grimmor och ta ut dom på gräsmattan. Dom fick gå och beta en stund tills Mamma, Ida, Mari och Anette kom.
 
Packade in alla saker, pratade lite osv. Mari tyckte att Liesma har blivit jättefin i kroppen, vilket värmde en hel del eftersom vi haft en hel del problem med att bygga muskler, gå upp/ner i vikt osv. Nu fick jag mina tankar bekräftade iallafall! Sen var det dags att lasta, han gick in utan några som helst problem och det tackar vi väl för. Liesma och Nasse fick stå och se på och jag tror att det gjorde saken mycket bättre faktiskt. Men så stängdes dörrarna och Denver ropade, både Nasse och Liesma svarade och då kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. 
 
Vi sa hejdå en sista gång och så åkte dom, Liesma reagera inte först sen började hon gnägga och skulle efter transporten. Vi började gå våran promenad, jag med Liesma, en av finnarna med Nasse och mormor med fikakorgen. Dom första metrarna gick hon och tittade efter transporten men det släppte oväntat snabbt och hon gick lugnt med oss andra, jag fortfarande med tårar i hela ansiktet. Det är tur att jag har världens bästa vän, Liesma som antagligen tog det mycket värre än mig tryckte upp sitt huvud mot min axel några gånger under promenaden, puffade lätt med mulen på min arm osv. Jag fick känslan av att hon förstod, hon förstod vad som hänt, hon förstod varför det hänt och hon accepterade att det var så. Ni får tycka och tro vad ni vill men jag upplever varje dag att hästar har mer utvecklade känslor och tankar än vad vi tror.
 
Jag tror att promenaden gjorde mycket för alla. Det kändes mycket bättre efter en stund även om vi precis sagt hejdå till våran kompis. När vi kom tillbaka släpptes Nasse och Liesma ut i hagen, jag hade förväntat mig många gnäggningar och att hon skulle gå och leta efter honom. Men den där känslan av att hon förstod kom tillbaka, ingen gnäggade, ingen letade. Liesma gick lugnt till vattnet för att dricka, knaprade lite på saltstenen och sen gick dom lugnt ner på gärdet. Det bekräftade alla känslor jag haft den senaste timmen. Eftersom dom tog det så bra bestämde jag mig för att åka hem ganska snart. Även om vi kanske behövt finnas där för varandra så är Liesma och jag väldigt lika. Vi vill vara ifred, ostört smälta det som hänt och bearbeta våra känslor på egen hand. Jag känner henne och hon känner mig.
 
Nu i efterhand så känns det skönt även om jag är ledsen. Jag är så tacksam över att fått ha Denver hos mig och allt han och Mari lärt mig. Vi kommer absolut att hålla kontakten och vi pratade lite om att åka upp dit i sommar med Liesma och Nasse. Jag ser verkligen fram emot det och jag är redo för att lägga ner 100% på Nasse och Liesma nu när orken börjar komma tillbaka!
 


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0