Jag och Liesma var ute på promenad i fredags, eller ja, det började med att jag hoppade upp barbacka i grimma och skrittade iväg på en knashäst som haft vila ca 2 månader. Hon kändes bra i frambenen men jag hoppade av efter en liten stund, hade ingen hjälm med mig.. Då var livet inte lika kul längre tyckte Liesma och stannade några gånger (som hon alltid gjorde förut/när hon har liiite för mycket överskottsenergi) men efter en stund släppte det och hon gick med stora, dansande steg. 

 

Knashästen reagera som att hon aldrig varit utanför hagen förut och tittade på allting. Vi sprang/travade en bit, hon flängde med huvet som en galning och såg riktigt lycklig ut. Från och med då så fick jag känslan av att hon var med mig. Vi hade inte behövt ett rep mellan oss, vi hade tagit samma väg ändå. Även om hon trippade och fånade sig så va linan slak och hon höll sig runt mig. 

 

Så när jag hämtat andan så började jag springa igen, Liesma väntade en stund så jag hann iväg en bit innan hon la av en serie bocksprång och kom i full galopp men lugnade sig och galopperade bredvid mig i min takt resten av sträckan. Så kom vi till ett ganska stort dike där isen precis sprack och Liesma flög. Men eftersom jag stog kvar så insåg hon snabbt att det inte var något att bry sig om och så fortsatte vi.

 

Hon gick ut på ett gärde som va bredvid vägen och rulla sig - igen! Och som jag sagt tidigare, hästar rullar sig inte om dom inte känner sig trygga/vet att någon vakar över dom. Så det är ju ett väldigt gott tecken! Vi fortsatte våran promenad, Liesma var hela tiden med mig och jag tänkte många gånger att shit vilken vacker häst jag har.