Älskade, älskade häst

 
 
Började dagen med att se att hela den nya 300 kilos höbalen låg utanför foderhäcken, jaha, nu har dom lyckats ordentligt. Fanns inte så mycket att göra åt saken, att rulla balarna själv är en sak, men att försöka få tbx den i hållaren skulle bara lyckats i mina drömmar. 
 
Sen var det Liesmas tur, hon har varit sur vid sadling dom senaste månaderna så jag har oftast valt att rida barbacka istället. Nu tänker ni säkert att hon måste ha ont någonstans eftersom hon reagerar så och ja, det kan mycket väl vara så, men hon ömmar inte och har blivit så mycket finare i kroppen än vad hon var innan så jag tror mer att hon har kommit ur ett apatiskt tillstånd (kan ta den historien en annan gång) och därför valde jag att börja vänja henne vid sadeln igen, alltså börja från början.
 
Gick mycket bättre än jag förväntat mig, gjorde allt steg för steg och berömde med godis faktiskt. Jag tycker inte om att belöna med godis egentligen även om jag tricktränar Nasse så, men Liesma uppskattade det och va inte sur en enda gång. Hon vände sig bara bakåt och nickade. Att sen spänna sadeln uppifrån bryr hon sig inte om alls, så jag håller fast vid tanken om apati.
 
Skrittade ungefär 40 minuter, hon va väldigt pigg och lyssnade på signaler jag inte ens gett. Men vi kom hem oskadda, sista biten fick hon gå lös bredvid. Hon hittade massa vatten och passa på att stanna för en vattenpaus, som vanligt. Hon känns inte heller lika öm i hovarna som innan snön kom, vilket känns jättekul såklart. Blev att verka hennes hovar också och dränka i äppelcidervinäger. Sen fick hon stå inne och låta hovarna torka medan jag mockade lösdriften.
 
P.S. Idag har Liesma varit hemma i 1 år! Och många år till ska det bli, wiiihooo


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0